Vi är för olika!


IMG_3251

Äntligen hade jag fått beskedet att jag hade blivit en av de utvalda. Jag skulle få åka tillsammans med två andra tjejer till landet jag längtat efter att få åka till sen jag var liten. Landet som jag läst om i böcker, drömt om på kvällarna och känt ett band med sen jag vetat att det existerade. Språket var som en klingande melodi i mina öron och varje mening jag kunde formulera var ett moment av lycka. Jag brukade drömma mig bort, dagdrömde på dagarna och sov djupt om nätterna när jag drömde om att jag sakta gick längst floden som flöt genom stadens stilla gator. Det var kväll men trots det satt folk på uteserveringar och drack vin medan de åt sina nybakade pizzor med prosciutto. Folk skrattade och pratade och de vackra orden smekte mina öron. I bakgrunden spelades svagt en låt som jag länge gått och lyssnat på, dag efter dag på väg till skolan. Låten var på italienska och landet jag drömt om så länge var Italien.

Väskan var packad och allt var bestämt. Imorgon skulle jag få flyga till Italien med två klasskompisar och tre lärare för att vara med i ett Europeiskt projekt. Att säga att jag var lycklig är en underdrift allting var så bra det bara kunde bli. Jag skulle få bo hos en italiensk tjej och hennes familj. Vad kunde vara bättre än det hade jag tänkt några veckor innan när jag fått veta att jag skulle få tillbringar mina få dagar i ett italienskt hem. Det var som grädden på moset tänkte jag, att få chansen att prata italienska varje dag med dem och få se hur deras vardag såg ut och bättre än det, att få en italiensk kompis. Men snart skulle mina tankar förändras. Det enda jag hade fått reda på av mina lärare var för och efternamnet på tjejen jag skulle bo hos samt hennes ålder. Jag som var nyfiken och mer än det exalterad över att veta vem denna tjej var och hur hon såg ut sökte direkt upp henne på facebook genom att söka efter hennes namn. Jag sökte och plötsligt kom en bild på en tjej med kort svart hår, stora svarta ögon, töjningar, rastaflätor och ringar i näsan upp på min skärm. Jag hoppade till när jag såg denna för mig skrämmande individ som hade kommit upp på min dataskärm. Någonting måste ha blivit fel tänkte jag för mig själv, hon skulle vara en söt liten oskyldig italienska, med långt brunt hår och ljusa blåa ögon. Det var i alla fall det jag hade trott. Jag hade stora förhoppningar på att jag hittat fel tjej så jag fortsatte att söka på namnet. Men inget annat namn verkade stämma in så jag blev tvungen att skriva till henne för att fråga om det inte blivit något missförstånd. Inte långt efter det fick jag ett kort svar tillbaka att det inte hade blivit något missförstånd och att jag skulle bo hos henne. Först blev jag panikslagen, sedan rädd och orolig. Hur skulle jag bo hos en sådan person som såg ut så där? Vad kunde vi egentligen ha gemensamt?

Jag titta snabbt igenom hennes profil och hittade då en musikvideo och under videon stod det ”min favoritgrupp”. Jag som läst italienska i tre år förstod vad det stod och min första instinkt var att lyssna på den för att på något sätt kunna avgöra vilket typ av människa hon var. Jag som alltid sett mig själv som en människa som gillar olika musikstilar tänkte att detta inte skulle vara något undantag. För att inte berätta för mycket kan jag bara säga att efter enbart en minut som jag tittat på musikvideon fruktade jag resan till Italien som jag dröm om så länge. Videon visade en kvinna med lika svarta ögon som tjejen jag skulle bo hos, i famnen bar sångerskan ett hjärta som fortfarande pumpade blod. Detta var hennes favoritlåt och jag kunde inte ens titta eller lyssna färdigt på låten. Jag intalade mig själv att detta aldrig skulle fungera. Hon var säkert en elak människa, utan vänner och som gillar att skära sig i handleden och göra uppror mot allt och alla. Säkert var hennes familj lika konstig och det var antagligen därför hon själv blivit så udda, hon måste ha haft en jobbig barndom kom jag fram till. Jag började analysera bilderna och citaten hon lagt upp på facebook så mycket att jag nästan kände mig som en analytiker eller mer än det en fullfjädrad psykolog. Veckorna gick och jag fick allt mer panik, imorgon skulle jag vara i Italien med en tjej som hade ringar överallt och töjningar som gjorde att hennes öra hängde.

Snart var jag där, jag tittade ut genom flygplansfönstret och kunde plötsligt urskilja Alpernas snöklädda toppar. Snart skulle jag få se det land som jag bara drömt om på kvällarna men också väldigt snart skulle jag få träffa tjejen jag våndades inför att se. Vi landade och tankarna for runt i mitt huvud. Mitt nya mål var att överleva dessa få dagar utan att hon skulle ge sig på mig. Men plötsligt innan jag hann reagera, stod hon framför mig, eller var det hon?
Det kunde inte vara hon, tänkte jag för mig själv då denna tjej som tittade på mig hade långt hår, kort liten kropp och tittade på mig med en vänlig nyfiken blick. Senare berättade hon för mig att hennes hår varit kort men att de nu växt vilket hon var glad över då hon inte gillat sitt korta, svarta hår. Hon var glad, social, utåtriktad, rolig, duktig i skolan och viktigast av allt, snäll. Jag som fruktat denna tjej var nu lycklig över att det var just henne jag skulle bo hos. Vi ”klickade” direkt och det kändes som att jag redan kände henne sedan innan. Hennes familj såg ut precis som hon med de svarta ögonen som fick en att hoppa till, töjningar och rasta-flätor. Men när man väl började pratade med dem glömde man deras annorlunda yttre och fokuserade på deras fina inre. De lärde mig allt jag behövde veta om Italien, från mat till kultur och språket. Det var en harmonisk familj med ett stort hjärta fyllt av kärlek. Jag skämdes över alla elaka tankar jag haft om inte bara henne utan även om hennes familj.

Veckan i Italien blev en vecka att minnas, inte bara för den fantastiska maten och landet utan också på grund av sällskapet. Jag lärde mig en läxa för livet som jag sent kommer att glömma: Döm inte människor på grund av deras utseende eller värderingar. Lär istället känna dem, ge dem en chans att visa vilka de är innan du dömer dem. Jag kommer alltid att minnas min oförglömliga resa till landet jag drömt om. Landet som jag inte längre behöver drömma om för nu har jag varit där. Minnena är lika levande nu som de var då. Aldrig behöver jag undra igen hur det skulle vara att titta på från andra sidan floden när folk äter pizza och skrattar högt i skyn för nu vet jag hur det känns. Jag har tittat, ätit och skrattat medan jag beundrat den fina floden som flyter längst gatorna i landet som för mig bara funnits i mina drömmar.