Vattentornet


Vattentornet

Jag ska berätta av ett av mina starkaste minnen när det gäller att döma någon. Man kan döma någon som ond eller taskig men i själva verket är det inte som man tror utan helt tvärtom.
Så som jag kommer ihåg det så var det en helt vanlig dag i juli och det var sommarlov. Jag vaknade förmodligen sent som vanligt och jag och några mina kompisar hade lust att bada i sjön som ligger nära där vi bor. Vi gick upp till sjön som ligger i skogen. Alltså var det en helt vanlig sommardag för oss. Efteråt gick vi hem till en av mina kompisar som heter Arvid. Anledningen varför vi gick dit tror jag var att han bodde närmast sjön och vi var ganska trötta efter en hel dag med bad och sol. Hos Arvid tillbringade vi hela kvällen och först framåt midnatt var jag tvungen att gå hem. Eftersom jag var väldigt trött bestämde mig för att ta en snabb genväg genom skogen vid sjön. På så sätt skulle jag slippa gå runt skogen som är en väldigt mycket längre väg istället för att gå igenom den. Vanligtvis burkar jag undvika att gå igenom den i och med att vägen inte är belyst och är väldigt öde. Men jag tänkte att det skadar väl inte att gå där. Jag menar, hur många skulle gå igenom den skogen mitt på natten som var farliga?
Jag började så sakta gå igenom skogen och lämnade all belysning bakom mig. Jag såg knappt någonting men som tur var så lyste månen upp lite av min sikt. Jag gick vidare in i skogen och kom fram till ett vattentorn och då visste jag att det var halva biten kvar. Jag tittade på det nerklottrade vattentornet därefter så satta jag min blick rakt fram och då plötsligt så såg jag någon gå längre fram på stigen i rask takt emot mig. Personen som gick framför mig bar en svart basker på sig och han hade grön-bruna militär kläder på sig. Så jag tänkte –Fan nu kommer jag att bli rånad eller nedslagen av denna skumma personen och jag kan ju inte direkt fly eller springa iväg i med att jag var i mitten av skogen”. Även om jag skulle vilja så skulle det vara en dum idé. Så jag fortsatte mot denna militärklädda person och när vi närmade sig varandra så började han svänga mot mitt håll. Det var som att han började gå mer emot mig, jag blev jävligt rädd. I det ögonblicket så blev jag riktigt förbannad på mig själv att jag inte hade gått den långa vägen runt sjön som var belyst och mer civiliserad. Personen närmade sig, öppnade munnen och sa tystlåtet –Hejsan, jag undrar bara hur kommer jag till den stora vägen härifrån? Jag är nämligen lite vilse tror jag och jag kommer inte härifrån som du kanske hör. Jag fick en lättnades känsla genom kroppen och pekade åt vilket håll han skulle gå för att hitta ut till den stora vägen.
Efteråt så kände jag mig ganska dum. Varför hade jag dömt främlingen som han var en rånare eller mördare eller något bara för att han såg annorlunda ut? Jag kanske skulle tänkt igenom lite innan jag dömde honom som farlig. Han var förmodligen lika rädd för mig som jag var för honom i och med hans situation och allt. Jag tror det var situationen som stressade upp mig i med att det var mörkt ute och jag visste att det var en ganska öde skog så jag förväntade mig inte att möta på någon där. Men så blev fallet, jag träffade på en helt vanlig person som bara var turist och var vilse i skogen. Han kanske såg annorlunda ut men det var ändå dumt att döma honom på det sättet som jag gjorde den kvällen. Den kvällen började jag tänka på hur många gånger jag verkligen hade mött en person som var farlig eller en rånare, och jag kom fram till att det egentligen inte hade hänt. Jag hade ju ändå mött en hel del med folk genom mina år så det är nog en väldig låg procent av personer som kan vara farliga i samhället.
Jag tycker nog att vi svenskar kanske överreagerar när vi möter en person som vi inte vet något om. Helt enkelt att för att vi är rädda för det vi inte vet något om. Istället så borde vi vara mer öppna och inte tänka bara på det värsta som kan hända hela tiden utan att verkligen försöka att förstå att alla mäniskor inte ser likadana ut eller är på samma sätt