Vart går gränsen?


Vart går gränsen?

Jag och min bästa vän Emeline som vi kan kalla Em, gillar att döma folk vi ser. En slags hobby vi har när vi sitter på vårt lilla fik mitt i händelsernas centrum. Vi dömer dem ut efter deras kläder, frisyrer och hur dem går. Hur alla går är nästan det roligaste. Det kan vi sitta och skratta åt i flera minuter. Men såklart vi säger inget högt, vi små snackar och fnissar lite och visar diskret vem det är vi menar. Det är inte så att vi vill vara elaka mot folk. Visst är det roligt att se hur andra människor beter sig. Men vi dömer dem bara utöver dem få sekunderna som de går förbi oss och sen är det bortglömt.
Det är så enkelt att bygga upp en helt levande människa efter bara utseendet. Hur den personen är som person, vad han eller hon jobbar med, om personen i fråga har en relation. Vissa av dem sakerna jag och Em nämnt på någon kan säkert ha stämt ganska bra överres med den bilden vi byggt upp och andra kan ha varit helt åt skogen. Men vad gör det när vi egentligen inte bryr oss om de passerande människorna.
Alla har nån gång dömt en och annan person och sen blivit förvånad för att det inte alls var så som man hade dömt den. Jag har gjort det, Em har gjort det och nu vet jag att det inte är någon ide att döma personer som man inte känner. När jag och Em dömer personer på stan vet jag inte om jag ska tycka det är okej eller om vi kanske går över gränsen. Ingen kan bli sårad för vi säger det inte högt. Det man inte vet har man inte ont av. Eller? Vart går gränsen?