Varför?


fordomar

– Lycka till nu, hoppas den nya ridläraren är bra!, ropade mamma från bilen.
Men jag svarade inte, för jag var redan på väg upp för den grusiga backen som ledde till stallet. Väl uppe tog jag tag i handtaget till den stora röda dörren och öppnade hastigt. Gångjärnen gnisslade så högt att tjejerna i stallet förstod att det var någon som kom. Jag klev in och möttes av den varma, mysiga hästdoften. Den var en behaglig doft, den gav mig en känsla av trygghet. I stallet hade jag spenderat nästan varje tisdagskväll de senaste sex åren, så det kändes som ett andra hem.

Ebba och Astrid kom gående mot mig med kvicka steg. Jag brast ut i ett stort leende och kramade om dem. Vi tre bildade en grupp som tillsammans tog lektioner på Kungsbacka ridskola.

Ännu en gång gnisslade gångjärnen. In kom en tjej i vår ålder, hennes hudton var mörk och hon bar slöja. Hon var klädd i ett par ridbyxor och en mörkblå tjocktröja. I handen höll hon en ridhjälm. Hennes blick mötte min och hon sa med en ljus röst:
– Hej, jag heter Dominique. Är det ni som rider här vid sju? Jag ska börja här idag.
Jag tittade på Ebba och Astrid som tittade lite nervöst tillbaka på mig.
– Ja, precis! Du kan gå till kontoret så får du reda på vilken häst du ska rida. Det ligger bredvid sadelkammaren där borta, sa jag och pekade.
Hon log som svar och gick sedan iväg mot kontoret. Vi gick in i omklädningsrummet för att ta på oss ridhjälmar och säkerhetsvästar.
– Alltså, kommer hon ens kunna ha på sig ridhjälmen med den slöjan?, sa Astrid.
Jag skrattade och sa lite kaxigt tillbaka:
– Inte kommer hon ta av sig slöjan i alla fall. Kunde vi inte fått en rolig person i våran grupp?
Ebba nickade och sa:
– Jag, hon är säkert inte ens bra på att rida.
Dörren till omklädningsrummet öppnades och där stod Dominique med tårfyllda ögon. Hennes blick såg sorgsen och besviken ut. Min mage stramade ihop sig när jag förstod att hon hade hört vad vi hade sagt. Jag kände mig skamsen.
Hur kan ni säga så? sa Dominique och tittade på oss.
Och där stod jag, fastfrusen med blicken stirrande rätt ner i golvet. Jag skämdes alldeles för mycket för att ens kunna möta hennes blick. Hur kunde jag? Jag är varken rasist eller fördomsfull. Och det är ju inte Ebba eller Astrid heller. Hur kunde det bli såhär?

– Förlåt Dominique, sa jag och lyfte min blick och tittade in i hennes ögon.

Nu, ett halvår senare är vi vänner. Det tog ett tag innan hon kunde förlåta mig och jag har kämpat för att vinna hennes tillit.