Varför var de inte mer som mig?


Skärmavbild-2013-03-26-kl.-15.47.24

Första dagen i skolan

En situation där jag var den som dömde och jag gjorde det grovt.
Det var första dagen på gymnasiet. Vi hade precis fått reda på i vilken klass man skulle gå och man skulle nu leta upp den. Alla hade samlats i olika grupper tillsammans med sina mentorer, jag kom lite sent till samlingen för jag hittade inte min grupp. När jag sedan hittade gruppen/klassen jag tillhörde kändes det fel. Jag kände knappt igen någon och jag kände mig ensam då alla mina kompisar hade hamnat i en klass och jag i den andra.

När vi sedan gick och satte oss i vårt framtida klassrum satte jag mig längst fram med de få personer jag faktiskt kände igen. Tydligen var det några bakom mig som redan kände varandra och de satt och slängde spydiga kommentarer mellan varandra. ”Nej, är det en sån här klass jag hamnat i?” tänkte jag.
Jag vände mig om och kikade lite på alla som satt där och det var någonting som inte stämde, jag kände mig förtvivlad för att jag ville inte gå i denna klassen, jag ville bara därifrån.

Vi gjorde lite lära känna övningar och sedan var det slut för dagen.

När jag sedan kom hem var jag helt förstörd, jag tyckte det var konstiga människor i min klass och jag dömde dem hårt utifrån hur de såg ut, vad de hade för kläder, hur dom hade håret, hur dom gick, ALLT. Det jag såg var inte vad jag var van vid. Ingen såg ut som någon av dom jag tidigare umgåtts med, ingen var lik mig och det var få som jag skulle kunna tänka mig umgås med. Och allt detta dömde jag från utifrån hur de såg ut.

Varför var de inte mer som mig?

Den dagen var jag på väg att tacka för mig och byta skola. Jag hade ingen lust och gå med ett gäng konstiga personer i 3 år.
Dock är jag väldigt glad att jag inte gjorde det, för den klassen jag går i nu är inte samma som första dagen. Saken är den att det är samma personer, jag har bara lärt känna dem.