Varför just jag?


2140831025_18d577a6c9_z

Tanken har alltid funnits inom mig, varför just jag? Jag kommer ihåg den dagen, lika bra som jag kommer ihåg vad som servades vid frukostbordet idag. Det var en kall dag i januari, snön föll ner från skyn i Mölnlycke när jag väntade på bussen. Helvete! tänkte jag, mina skridskor låg kvar i hallen och tanken slog mig försent. Jag insåg att det var idag vi skulle ha friluftsdag, då alla från årskurs 7-9 skulle upp till Finnsjön och åka skridskor. Min klass 7b var uppdelad i grupper, det fanns de coola killar, fjortis tjejerna, nördarna och sportkillarna. Sist men inte minst så var det jag och Christopher, vi var långt ifrån populära. Christopher med sitt orangea hår var en ödmjuk person och han var den ända på hela skolan som accepterade mig för mitt ursprung.

När jag kom fram till Finnsjön så kom Niklas vår idrottslärare fram till mig och frågade vart mina skridskor hade tagit vägen. Jag sa som det var och han förstod mig, ibland kändes det som att Niklas var den ända läraren på skolan som hade medkänsla. När jag inte hittade Christopher fick jag panik men det dröjde inte länge innan jag fick syn på honom. Christopher stod och kollade på när 8orna spelade ishockey, men det ville inte jag för att jag avskydde sporter. Jag ville bara att klockan skulle bli 13.00 så att alla kunde få gå hem. Det tog inte lång tid innan ”de tuffa killarna från 9an” fick syn på mig och Christopher, den som var värst av dem alla var Viktor, han var kortast av dem alla men han var dock han den starkaste. Viktor gick fram till oss och sa, jag vill inte se er två vid hockey banan igen, för blattar hör inte hemma här. Ordet ”blatte” och ”blattar” fick jag höra dagligen, men det fanns ingen lärare som tog tag i det. När man väl berättade för lärarna vad man hade råkat ut för så sa dem ”dem skojar nog bara” eller ”håll dig borta från dem så löser det sig”. Var det jag som var problemet? Eftersom att jag inte kunde prata så bra svenska för att min pappa kom från Indien.
Jag bad till Christopher att vi skulle gå ut till ön som fanns i mitten av Finnsjön för att dra ut på tiden, Christopher instämde.

När vi kom fram till ön så frågade Christopher mig om jag var ledsen, jag skrek; JAG BLIR INTE LEDSEN LÄNGRE, JAG ÄR VAN ATT TA EMOT SKIT. Jag såg hur en tår fall ner från hans fräkniga kind, jag kände hur skammen spred sig i kroppen. Christopher var den sista personen i hela världen som hade rasistiska fördomar, hur kunde jag ge han ett sådant nonchalant svar?
När klockan närmade sig 12 så drog vi oss tillbaka. Vi pratade hela vägen, vi skulle försöka lista ut hur många träd det fanns runt sjön, solen lyste starkt på träden men det var fortfarande svårt att komma fram till ett svar. När vi kom fram så var det dramatiskt, nästan alla elever stod och kollade på när Viktor skrek; VART FAN ÄR MIN MOBIL?. Niklas sprang fram till mig och frågade vart vi hade hållit hus. Jag kunde inte få fram ett enda svar innan Viktor och hans gäng var framme vid oss.
Vart fan har du lagt mobilen blatte jävel?! Frågade han mig. Jag sa min version om att jag och Christopher hade varit ute på ön och inte ens i närheten av Victor och gänget, men Victor ansåg att jag ljög. Han skulle precis putta omkull mig, då klev Niklas emellan oss och sa att nu får det räcka.
Han tittade på mig och sa, du och Christopher kan gå hem nu, jag tar över nu. Jag vände mig om och sprang, när jag kom fram tvärs över isen så hörde jag Christopher ropa spring! När jag vände mig om för att kolla vad det var frågan om så såg jag hur Viktor och minst tio andra killar kom i full fart mot mig. Jag sprang, men tappade balansen och föll omkull. Jag skulle vände mig om se vart dem var, det första jag såg var hur Viktors fot kom i full fart mot mitt ansikte. Tiden försvann och allt jag kände var hur tio mans sparkar kom mot mig. Jag försökte hämta luft, men när jag försökte så sparkade dem in snö. Allt som jag såg var svart, mina ögon kunde inte öppna sig. Spark efter spark träffade min kropp, kränkande ord efter kränkande ord träffade mitt psyke.

Efter ett tag så hörde jag en röst, SLÄPP HONOM! Det var Christopher, Viktor och gänget slutade. Christopher hjälpte mig upp och tystnaden uppstod när jag kom på benen igen, jag skakade för att jag frös, men mest för att rädslan hade tagit över min kropp. Tystnaden bröts då en lärare kom springandes och sa; Viktor, vi hittade din mobil, du hade lagt den vid grillen. Hon tittade stillsamt på mig och de andra, sedan ner på min spya. Hon vände sig om och gick tillbaka som om inget hade hänt. Jag kunde inte ens få fram några tårar.

Vägen hem tog aldrig slut, träd fanns över allt och jag bestämde mig för att lägga mig vid ett träd, Christopher gjorde detsamma. Efter ett tag så hörde vi ett par röster komma närmare och närmare.
Det var två stycken från Viktors gäng, den ena sa till den andra ”Jag kan inte fatta att Niklas lät oss komma förbi” och den andra svarade ”Niklas sa ju, hoppa på honom, han förtjänar det”. Ingen av dem två killarna såg oss bakom träden och de fortsatte följa stigen. Jag befann mig omkring träden, till slut blev jag ett träd av mig själv, helt stilla stående med inga tankar. Christopher rykte tag i mig och sa ”Ge dig inte vika nu, ALEX”