”Våldtäkts tunneln”


tunnel

Det var en tisdag, fotbollsträningen var avslutad och jag var på väg hem. Med fotbollsskorna i den ena handen och vattenflaskan i den andra strosade jag fram genom Landvetter. Jag tog fram mobilen och började skrolla mellan spellistorna och fastnade vid ”Little Things” av One Direction. När musiken började strömma ut ur hörlurarna in i mina öron började min hud att knottra sig. Hur deras stämmor matchade och på så set bilda en perfekt melodi. Jag sjöng med i refrängen till Harrys hesa stämma och lyckan spred sig. Den första vinterkylan hade börjat dra in genom landet. Vilket var anledningen till att vi hade inomhusträning istället för ute på grusplanen. Jag stannade till och satte skorna och vattenflaskan mellan benen och började gnida händerna mot varandra på hopp om att de skulle bli en aning uppvärmda. Gav upp tillslut och satte de sedan i sidfickorna. Jag ökade farten och gick nu förbi Seveneleven. Jag blickade upp mot himlavalvet och fastnade vid de tydligt skinande stjärnorna då belysningen var dämpad. Jag såg den stora Karlavagnen ovan mig och vände mig om för att finna den lilla Karlavagnen men fastnade på en man ett par hundra meter bort. Han lunkade långsamt mot mitt håll på den smala vägen. Jag tänkte
”Vilken sorlig man som går här ensam i utkanten av Landvetter en kall höstkväll som denna” jag skakade på huvudet.
”Precis som om jag beskrev mig själv”. Jag fnyste mot min egen tanke och gick vidare. Jag började redan känna mig öm efter dagens hårda fys pass och kan inte hjälpa att känna lite stolthet välla över mig själv. Jag går och småler mot mig själv men slutar, för tänk var folk skulle tänka om de såg mig gå runt där och le som ett fån? Då kom jag på att jag inte behövde skynda mig hem eftersom där väntade mitt smutsiga rum och en sur mamma som kommer att tjöta hål i huvudet på mig. Jag började att sakta ner. Framför mig syns nu tunneln. Den ligger gömd under motorvägens buller, i det lilla bergets skugga vid sidan om och den lilla bäckens susade vatten under sig. ”Våldtäkts tunnel” kallar vi den. Den sträcker sig ungefär 150 meter från kanterna har en dämpad belysning. Dock är lampglasen så smutsiga och repiga att det knappt blir något ljus alls. Jag vände mig hastigt om, mannen som förut var ett par hundra meter bakom mig var nu mycket närmre. Jag började öka takten och kände paniken komma krypandes. Bytte låt, höjde volymen en aning och försökte att komma på andra tankar. Jag blickade bakåt ett antal gånger. När jag märkte att han började komma längre och längre bort började jag att slappna av. Efter tagit ca 10 steg in i tunneln började jag höra spingades tunga fötter som släpades i rullgruset, tunga andetag som blev högre och det ekande ”stanna”. Jag vände mig om, han var bara ett par meter ifrån mig. Jag greps av panik och började springa jag med. Benen värkte, näsan och huvudet vara alldeles stelfruset och skorna och vattenflaskan var klumpiga att bära på. Trotts det har jag nog aldrig sprungit så snabbt som då. Han skrek åt mig att stanna, jag blickade bakåt. Med en sekund föll jag till marken med händerna och knäna först. Stegen kom närmare. Min andning blev tyngre. De brinnande tårarna föll ner för min kind. Jag höll händerna för ansiktet och försökte att göra mig så liten som möjligt.
”Snälla låt mig vara” fick jag ur mig då jag kände en hand ta tag i min arm.
”Jag ber så mycket om ursäkt men jag skulle bara ge dig den här” sa han medan han viftade med min ena vante framför mitt ansikte. Jag började gråta ännu mer, men denna gången av lättnad. Det är otroligt hur man kan missuppfatta en situation.