Vad vi inte vet


tumblr_mjpshpw3QW1raukneo1_500

Klockan var sju på lördagsmorgonen och jag var både förvånad och stolt över att jag var uppe och inte låg kvar i sängen som jag brukade vid denna tiden. Jag förnekar inte att jag var trött när jag gick igenom Mornington Hotels entrédörrar i Göteborg. Arbetstiderna var helt enkelt något man fick stå ut med när man var desperat efter ett jobb och frukostbuffén var det enda som fanns tillgängligt för en tjej på 16 år som fortfarande gick på gymnasiet. Jag var fortfarande betraktad som ny så när jag gick förbi hotellreceptionen där en utländsk kille stod och pillade på datorn fick jag inget godmorgon, som förväntat. Tygskynket för dörren var fördraget vilket sa mig att ingen av de andra hade kommit ännu. Jag drog undan skynket och slog in koden på låset bredvid dörren och klev nedför trapporna. Jag drog snabbt på mig ett förkläde och en skjorta och var på bara några sekunder tillbaka uppe vid dörren igen. Där stod Isabella med ett trött leende på läpparna.
”Godmorgon” klämde jag fram lite blygt. Som sagt så var jag ny och hade inte fått någon jätte bra kontakt med någon av de som jobbade där ännu.
”Godmorgon” svarade Isabella ”Du kan gå in i köket så står Morgan där och har säkert något roligt för dig att göra.”
Jag gick nedför den trånga korridoren och när den tog slut och jag kom in i den stora matsalen kunde jag inte undgå att titta lite extra på den varelsen som dök upp på min högra sida. Jag använder ordet varelse och inte människa för det vet jag inte om man kan räkna henne som. Hon satt ensam vid ett bord och hennes skelettliknande händer skar två redan små gurkbitar i ännu mindre bitar. Hon satte en bit på gaffeln och lyfte den upp mot sitt utmärglade ansikte. Jag rös till men fortsatte mot köket för att ta reda på mina arbetssysslor. Där stod Morgan och Sara med munnarna som gick ett i ett. De hade lagt märke till samma som jag hade gjort på vägen in.
”Såg du hennes ben?” halvskrek Morgan.
”Kan man ens kalla det för ben?” svarade Sara förskräckt.
Jag låtsades inte ha sett något och frågade försiktigt vad det var dom pratade om. Som svar pekade Morgan ut mot hörnet i matsalen där hon satt, ensam ätandes på sin gurka.
”Herregud!” utbrast jag. Jag behövde inte låtsas bli förvånad denna gången utan min reaktion var på riktigt.
I samma sekund som jag skulle vända mig om och fortsätta samtalet med Morgan och Sara såg jag hur hon reste sig upp. Ännu en chock uppstod när jag fick syn på hennes underkropp. Hon var iklädd i helsvarta tighta kläder så varenda kota på kroppen syntes. Knäskålarna var enorma i jämförelse med resten av benen och man såg ingen skillnad på låren och vaderna. I profil såg man revbenen sticka ut. Jag vände mig med en grimas av ren avsky.
”Hur kan man vilja se ut så där?” frågade jag. Vad jag inte visste var att hennes mamma dog när hon var 13år. Bara någon månad senare då hon hade behövt sin pappa som mest passade även han på att överge henne. Som att detta inte räckte så blev hon tagen till fosterfamilj eftersom ingen av hennes släktingar ville ha något med henne att göra då hon var en levande påminnelse om hennes döda mamma. Hon ville inte se ut som hon gjorde men alla dessa fruktansvärda händelser hade gjort henne till den hon var.