Vad du gjorde för fel? Du är tjej …


jaaaag

Jag är sex år. Mina föräldrar tycker att det är viktigt att röra på sig och att komma ut och umgås med andra människor i sociala situationer. Stärkande för både för fysiken och sinnet, säger dom. Eftersom vi bodde på en liten ort på landet fanns inte så många andra val än att hålla på med idrott när det gällde fysiska aktiviteter. Eller ja, aktiviteter överhuvudtaget för den delen. Fotboll, ishockey eller möjligtvis innebandy – det var vad som bjöds och passade det inte fick du stå vid sidan av. Jag var sex år och jag ville inte stå vid sidan av. Mina föräldrar ville inte heller att jag skulle stå vid sidan av. Min ett år äldre bror spelar fotboll i ortens nystartade lag pojkar -88. Vi är i träningshallen. Bollar skjuts i väggarna, det är allmänt högljutt och tränarna skriker, hejar och ger order till barnen på ett sätt som utstålar att det är något väldigt seriöst som pågår här. Jag står vid sidan, men jag vill inte stå vid sidan.
Min pappa är en person som går sin egen väg. Han säger vad han tycker. Ibland tror jag nästan att han tappat sin förmåga att känna rädsla och obehag inför socialt obekväma situationer. Pappa säger att ”det är klart att du också kan vara med, du är duktig, klart du platsar här! In på planen och spela om du vill!”. Och jag vill. Så med något nervösa steg men ändå fyllt av nyvunnet självförtroende springer jag in på planen och börjar spela. Jag dribblar, jag skjuter, jag tacklas. Eftersom jag har tränat så mycket hemma med min bror vet jag hur jag ska akta mig för tacklingar och jag är hårdhudad – jag viker mig inte trots att dom andra smäller rakt in i mig och sparkar på mina ben. Visst, det gör lite ont, men jag spelar fotboll, jag är med. På riktigt. Jag är med.
Tränaren blåser i visselpipan, det är dags för match. En av pojkarna får i uppdrag att dela ut matchvästarna. Sådana typiska med små hål i som en, i nio år framöver skulle komma att använda varje idrottslektion. Polyester. Frän lukt av ingrodd svett. Jag blir, om än med viss tveksamhet, tilldelad en väst och jag tar på mig den. ”Åh nej, fick vi tjejen?” hör jag både bakom och framför min rygg. ”Alltså, vem är tjejen? Är det din syrra? Varför är hon med här?” Min bror svarar tyst. Han är blyg och jag tvekar inte på att han är på min sida men jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det såg ut som han skämdes lite. Min syssling och jag hamnar i samma lag. ”Kom igen Kurre! Heja dig, du är proffs!” skriker han glatt och jag skakar av mig glåporden. Matchen sätts igång. En av min brorsas kompisar kommer dribblandes med bollen och jag tänker att ”jag får inte backa nu”. Han kommer emot mig och i precis rätt läge … där. Där lyckas jag sätta en fot och bollen går ut till inkast. ”Wow!”, tänker jag. ”Jag gör det bra. Jag räddade vårt lag”. I en millisekund förbereder jag mig på beröm, tanken som hinner gå genom huvudet är att ”Ja. Ja, ja ja. Det är så himla lyckat att jag lyckades göra en så fin brytning, precis här framför tränarna”. Det som hände sen. Ja. Vad hände egentligen sen. Tränaren blåser av matchen och ropar till sig min pappa. Tränaren säger: ”Du får ta av henne av planen. Det funkar inte. Hon kan inte vara med här”. ”Va? Varför det?” säger Pappa. ”Hon är tjej, vi kan inte ha tjejer med här på planen”. Tränarens röst är iskall. Den känns … obarmhärig på något vis, som att det bara finns en väg att gå och där får inte jag gå. Okej, säger Pappa. ”Okej”. ”Vi hittar ett tjejlag till dig där du kan vara med istället, det är nog bättre när jag tänker efter. Du kan ju faktiskt bli skadad här”. Tränaren håller fram den där kroken som västarna ska hängas på. Han bara står där framför mig och håller fram den. Han väntar förstås på att jag kan hänga av mig västen jag en stund innan fick tilldelad men jag är som förstelnad. ”Du måste hänga av dig västen” säger Pappa. ”Eh, jaha”. Jag känner hur min, redan ljusa och svaga röst plötsligt blivit ännu ljusare. Ännu svagare. Alldeles … sprucken. Jag känner hur ögonen fylls till bredden med saltvatten och jag lutar huvudet tillbaka för att det liksom ska rinna ner genom tårkanalen igen. Mina långa ögonfransar viftar mer än någonsin. Jag blinkar. Igen. Och igen. Och igen. Tittar ner. Jag ler. Tvingar fram det där leendet för att dölja hur sårad jag är. Ler för att dölja hur kränkt jag känner mig. Jag ler för att jag inte förstår varför jag känner mig sårad och kränkt. Ler för att inte bekräfta att jag är den där känsliga tjejen som kommer börja grina för minsta lilla. Ler för att jag var den enda som plockades av planen. Ler för att det kändes som att tränaren bekräftade de glåpord som jag fått höra från de andra spelarna innan matchen. Ler för att jag känner mig så fruktansvärt bortgjord. Ler för att det känns som jag har skämt ut min pappa. Ler för att ingen stod upp för mig. Ler för att jag inte förstod vad jag gjorde för fel. Ler för att det känns som att allas blickar är på mig. Ler för att jag känner mig mindre värd än alla andra och jag ler för att jag inte förstår varför jag är mindre värd. Ler för att det känns som att jag borde ha förstått. Ler för att jag känner mig maktlös. Ler för att om jag försöker säga något kommer jag explodera i gråt som sprucket glas som plötsligt inte orkar hålla ihop längre. Jag vill bara därifrån. Jag vill springa fort ut. Ut, bara ut. Jag vill sätta mig i bilen, åka hem och sen aldrig prata om det här igen. Jag vill inte spela fotboll mer. JAG. VILL. INTE. VARA. MED. MER. Men jag ler. Jag ler tills kinderna skakar. För kroppen vill inte le. Sinnet vill inte le. Men jag ler. Jag bara ler. Ler sådär som jag gör än idag när jag känner mig bortgjord, sårad och jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag ler, bara ler.
Matchen blåses igång igen. Tränarna fortsätter ge order, skrika och heja. I benskydd, fotbollsstrumpor och skor står jag på sidan av planen. Vad som kändes som en evighet var, i själva verket, några minuter. Några minuter som min syssling hade ägnat åt till att dricka vatten på toaletten i omklädningsrummet. ”Men Kurre, vad gör du på sidan? Kom in och spela!” Han gestikulerar att jag ska komma in på planen igen. ”Nej, jag vill inte” säger jag. Och ler.