Utfryst


12

Ensamma har vi alla varit någon gång. Att man inte har någon att vara bästa vän med eller att man inte har någon som bryr sig. Detta har hänt mig och det är inte bara en gång utan nästan hela min tid i högstadiet har jag blivit utfryst och mobbad. Detta som hänt har fortfarande en stor påverkan, det är inte så att man glömmer det fort. Det började när jag kom till min nya skola, jag gick fortfarande i min gamla klass men på något sätt ändrades allt. Människor förändrades och mina egna vänner gav mig hotfulla blickar som man blev rädd för. Mina dåvarande vänner vände ryggen mot mig och träffade nya personer som var mer tuffa enligt dem. Jag blev totalt ensam i skolan och på min fritid. Mina gamla vänner frös ute mig och började säga att allt jag gjorde var fel och töntigt. Jag gick efter dem som en liten svans, men ingen såg att jag var där. Varje gång jag frågade om jag fick följa med dem på deras utflykter eller på deras middagar, så fick jag alltid samma svar. Detta svar och denna utfrysning gjorde att jag började skolka från allt. Jag ville aldrig gå till skolan. Jag fick hitta på mängder av ursäkter som att jag var sjuk eller att jag hade ont någonstans. Men ingen märkte av att jag var ensam inte mina lärare och inte mina föräldrar. Jag vågade aldrig ta och berätta något för mina föräldrar, jag trodde på något sätt att dem skulle tycka ila om mig. Nu i efter hand vet jag inte varför jag tänkte så. Jag vet att mina föräldrar älskar mig och att dem alltid kommer göra det men när man är liten tänker man inte alltid. Denna utfrysning pågick under hela mitt första år på högstadiet det var inte förrän sommaren kom som jag föll i gråt och berätta allt för min mamma. Jag förstår att hon blev chockad men hon tyckte mest synd om mig och hon lovade mig att allt skulle fixa sig. Den gången hon sa det till mig så var det sant. För under mitt sommarlov blev jag vän med andra tjejer som jag även är vän med idag. Denna händelse påverkade mig grymt mycket. Jag gick och blev en väldigt osäker tjej som var orolig för det mesta. Jag kan säga att även idag har jag ångest för att gå till min skola, jag är rädd att bli lämnad och att bli missbedömd.
Detta var bara en händelse jag har vart med om och så dåligt jag mådde, så rädd jag var för alla till och med mina föräldrar. Dock har jag igenom mina andra år på högstadiet och början på gymnasiet blivit utfryst och kränkt. Det uppstår bara om och om igen, detta gör så alla mina gamla minnen kommer fram igen. Folk lämnar mig fortfarande och detta kanske bara tyder på att det är fel på mig och inte mina vänner. Denna tanke slår mig varje dag att jag antagligen är för tråkig som person eller att jag är för ful så ingen vill ha med mig att göra. Det enda jag ska försöka tänka på är att jag ska vara positiv. Man ska tänka att det är fel på de personer som kan göra en annan människa något ont, man ska aldrig ta och döma en person.