Utanförskapet


unnamed

Efter mitt andra år på gymnasiet var mina studieresultat så dåliga att jag var tvungen att gå om en klass. När jag fick höra den nyheten var det först ett otänkbart scenario. Jag? Gå om? Aldrig i livet, det är det bara idioter om gör, tänkte jag. Men när vi satt där och tittade på betygen jag, min pappa, rektor och lärare förstod jag. Att det som var otänkbart var att släppa mig vidare till tredje ring.

Det kändes hårt för jag trivdes väldigt bra i den klass jag gick i. Det var en ganska stökig men fin klass med människor från Stockholms alla hörn och innerfickor. Vi var den första kullen på skolan och än så länge fanns det bara ettor och tvåor. Ettorna däremot var betydligt mer målmedvetna studenter som sökt in med en högre snittpoäng och som slacker var man inte populär. Dessutom visste jag att mitt rykte enbart baserades på min identitet. Nu ställde jag mig in på att gå i skolan två år i karantän.

Sommaren gick och jag minns så väl den dagen. Jag kände mig inte nervös eller orolig på något sätt utan mest förväntansfull på hur det skulle vara att börja en ny klass. Det var trångt på skolan och vi hade upprop i datasalen. Jag kom i tid men alla var redan där så det kändes precis som att jag kom försent. Min lärare presenterade mig direkt och jag blev ombedd att berätta om mig själv. Och det blev nog den kortaste beskrivningen jag någonsin gjort. Jag kände mig inte förpliktigad att behöva göra det heller. Jag var 17 år gammal och visste inte vem jag var. Så varför i helvete ska jag då stå där och berätta om vad jag gillar att göra eller att jag har ätit glass i sommar. Det var hur som helst en presentation som inte gick hem hos pigga överklassungar som alla drömde om att bli entreprenörer, för det var så jag dömde dem. Jag minns klassen som segregerad med entreprenörsvisionärerna på den översta hyllan. De lyckades sätta sin prägel på allt utom mig. Jag gick till skolan som vågmästare varje dag och det fanns en del som jag överhuvudtaget inte hade någon kontakt med under 24 månader. Det gick rätt smärtfritt men än idag kan jag inte förstå hur jag valde att leva i utanförskap.