Ung alltid dum?


mars-2013-114

Definieras jag enbart av min ålder? Spelar det ingen roll hur jag klär mig, hur jag beter mig eller vilka intressen jag har? Oavsett vem jag är som person eller vilka signaler jag sänder ut, är verkligen min största och mest karaktäriserande egenskap endast min ungdom?

Att gå på gymnasiet kan vara stressigt. Det behöver inte nödvändigtvis bero på att arbetsbördan är stor eller att lärarna har höga krav, bara att ta sig till skolan eller att hinna med att träna och arbeta kan vara de mest stressande faktorerna. Lektionerna slutar sent på eftermiddagarna och att hinna med bussen kan vara avgörande för att få dagen att gå ihop.

En eftermiddag var jag extra trött, dagen hade varit extra lång och jag visste att det var extra viktigt att jag skulle hinna med bussen hem. När jag kom ut ur skolan var det två minuter kvar tills bussen skulle gå, från terminalen långt bort från skolan och jag visste att det tog över fem minuter att gå dit. Min planering var med andra ord körd. Jag skulle missa bussen, komma hem för sent och inte hinna äta innan jag var tvungen att åka hemifrån igen. Mina ögon hängde tungt, det dunkade i mitt huvud och jag kände mig desperat. Då såg jag min räddning. En buss stannade på hållplatsen utanför skolan. Jag visste att den skulle till terminalen som min buss avgick från och jag visste att jag faktiskt hade en chans att hinna. Jag sprang upp till dörren och busschauffören öppnade.

Det finns tillfällen då busschaufförer absolut inte är män med glatt humör, vad sången än säger. Det finns tillfällen då busschaufförer kan förstöra dagar i den milda grad att jag tappar lusten att någonsin åka kollektivt igen. Det här var ett sådant tillfälle. Med rostig röst skanderade busschauffören till mig;

”Den här bussen stannar vid nästa hållplats” Leendet jag hade haft på läpparna försvann.
”Ja, jag vet men jag vill gärna åka med dit” svarade jag tafatt.
”Nååååååååh men lilla du, orkar du inte gåååååååå?” hans röst var barnslig och han grimaserade åt mig. ”Är det jobbigt att gåå NÅGRA extra steg?”

Jag gick in och satte mig utan att svara. Allt jag kunde tänka var hur orättvist det var, att jag skulle dömas som lat. En redig ung tjej med hundra bollar i luften som alltid tog ansvar för allt, ville åka med en hållplats och anledningen till detta kunde omöjligt vara någon annat än lathet. Allt chauffören såg var en besvärlig ungdom. Det hade kunnat ligga mängder av anledningar bakom varför jag ville åka med bussen, men det verkade inte finnas några andra alternativ för honom.

Jag kan inte låta bli att undra om han hade bemött en vuxen människa med samma inställning. Hade mina föräldrar eller en av mina lärare blivit bemötta likadant? Troligtvis inte, därför att oavsett vilka vi är eller vilka vi försöker vara, kommer vi alltid att dömas efter våra yttre egenskaper. Alla människor bedömer de vi möter utifrån de kvalitéer som vi kan se och genom vår tolkning av dessa kvalitéer dömer vi varandra. Frågan är då bara, hur ofta har vi rätt, och hur ofta inser vi själva att vi har fel?

Kanske hade busschauffören rätt, kanske är vi unga odrägliga, lata och stökiga. Kanske är vi inte värda någon tillit, eller någon som helst omvärdering. Kanske hade någon annan dömt mig precis likadant som han gjorde. Eller kanske, var det helt enkelt han som var för gammal?