Underskattad


Bild1

Det är inte alltid lätt, lätt att bli underskattad, när allt helt plötsligt vänder och blir meningslöst. Som den där gången, första gången jag blev dömd, dömd efter mitt utseende, eller snarare sagt min längd och vikt. Saker som har fått mig att tänka om, att inse att livet inte alltid är så enkelt.

Jag har aldrig sett varken min längd eller vikt som ett direkt hinder, för jag tänker väldigt sällan på det, inte förrän någon säger det hemska ordet ”kort” eller ”smal”, det liksom tränger sig in i mig på ett väldigt skumt sätt. I början så tog jag aldrig det för givet, men nu, när det har blivit så pass uttjatat att jag nästan sprängs inombords på grund utav det så tappar jag även självförtroendet. Allt på grund utav dessa obehagliga skämt som jämt hörs, överallt.
Trots att det inte enbart är skämten som tar kål på mig, utan det är även hur man då och då underskattar mig, min förmåga till att kunna göra saker och ting. Men att vara kort kan faktiskt ha sina fördelar, det försöker jag att få in i huvudet ibland. Man får exempelvis plats på ställen som de flesta inte får och så ses man oftast som mer flexibel.

Men man stöter på nytt folk hela tiden, och jag kan inte längre sluta tänka på hur jag kommer att bli bemött eller vad den personen kommer att tänka när den väl får syn på mig. De tänker säkert ”Gud vad smal och klen hon ser ut att vara”, trots att jag har träffat på en hel del kortare och smalare människor, som inte ens tänker så värst mycket på deras utseende, som ser så bekväma ut i sig själva. Inte för att jag kan läsa av tankar eller liknande. Men jag kan ändå känna av det på ett annat sätt.

Löjliga människor, de är löjliga allihop, som dömer en efter utsidan. De har säkert själva något som de känner komplex över, men de tänker nog inte så ofta på att alla föds olika. För det slår mig faktiskt ibland, ingen är bättre än någon annan bara för att den personen råkar ha den ”perfekta ideal kroppen” eller ”supermodell längden”. Det är insidan som räknas! Insidan som kan påverkas just på grund utav utsidan, insidan som man lätt kan knäcka genom bara ett enda ord, men som även har förmågan att vända på det hela.

Men varför får man en sådan tillfredsställande känsla av att döma någon på ett sådant sätt då? Jo, antingen för att man vill bli av med den dåliga självkänslan som man själv bär runt på eller för att man vill känna sig bättre och överlägsnare. Löjligt!

Men det gäller att inte tappa sig själv helt enkelt, att man vågar ta sin egen väg och strunta i vad folket runt omkring en tycker och tänker. Att man kan ha den förmågan att ställa sig framför personen och säga ”Försök inte att trycka ner mig nu, bara för att du inte trivs med dig själv”. För det lönar sig inte att sitta och tänka på det varje gång det inträffar, för det leder bara till förvärrade tankar eller depression. Man ska kunna ställa sig framför spegeln utan att behöva tänka på hur smal eller kort man ser ut att vara, det gäller att vara nöjd.

Man ska inte alltid behöva ta allt med ”en nypa salt” som de säger, varje gång man säger emot dem. Folk behöver inte vara så hjärtlösa, och skämta om något som man faktiskt inte mår bra utav. Kan folk inte bara släppa allt löjligt prat och sluta se ner på en, för att bli underskattad känns aldrig bra.