Tyskarna


tyskarna

Vi funderar och dividerar men kan inte begripa hur tyskarna får plats med allt i sina fyra kanoter. Den lilla gläntan, inklämd mellan en talldunge och stenen som skjuter ut i Tidan som en tunga att hjälpa trötta paddlande ur en ström flodkrök, är helt belamrad med allsköns kontinental campingutrustning.
De har rest fyra vanliga tält och ett mycket stort. Spänt en fyra gånger tre meterspresenning över sina klädsträck där tröjor, kalsonger, byxor, underställ, skjortor, strumpor, funktionsjackor och ett par kängor hänger på tork. De har hunnit fälla upp sina mobila fåtöljer – varav en i tyska flaggans färger – och under den andra presenningen har de monterat ett komplett gasolkök.
De har också vevat upp sin portabla transistorradio så det är till de senaste eurotechnodängorna som vi skyndar oss att sätta upp vårt fyrmannatält. Vi hinner bli färdiga precis innan skuren kommer och när jag tittar ut genom det välsignade myggnätet – på vad som i allt väsentligt är tyskarnas egen lägerplats – kommer jag plötsligt att tänka på filmen med Musse och Långben på semester.
Vår familj befinner sig inte längre i naturen. Vi har hamnat mitt på den idylliska kulliss som någon annan har fällt upp kring sin husvagnssemester, för trevnadens skull, och tänker vika ihop igen och ta med sig så snart de känner för att dra vidare. Jag släpper ifrån mig en resignerad suck när jag plötsligt ser min son sticka in huvudet i tältet, med huvan från regnponchon neddragen över halva ansiktet:
”Pappa, de håller på att hugga ner ett jättestort träd. De får de väl inte?”.
Det är först då jag hör de dova yxslagen eka över tältplatsen.

Jag sätter motvilligt på mig stövlarna och lämnar tältet för att reda ut begreppet allemansrätt för ett gäng yxförsedda tyskar. Jag säger åt min son att gå in i och följer därefter stigen inåt skogen och ljuden av de yxhugg som ekar över landskapet.
Genom regndroppiga glasögon ser jag snart hur en tiometersbjörk blir ivrigt ansatt av en tjock kille med vilt svingande yxa och hans lite mer atletiskte kompis. Två andra tyskar står på stigen framför och jag gör ett försök: ”Guys, what the hell are you doing?”
De ser på mig oförstående. ”Building a camp fire.”
Jag svarar med ungefär det enda som en förorättat familjefar i numerärt och materiellt underläge kan göra: Går tillbaks till tältet, går in till familjen och berättar lugnande att tyskarna visserligen har fått saker lite om bakfoten. Men att de i grunden verkar trevliga och i morgon när de sticker härifrån och vädret blir bättre, stannar vi ett dygn till och sen så är hela Tidan bara vår igen.

Och i mitt stilla sinne funderar jag hur länge det måste gå och vad som kommer att krävas för att mina barn inte ska förknippa ordparet tysk turist med den stereotyp vi just har att göra med.