Två domar i en


Domare

Gången då jag dömde var när jag började 1an på gymnasiet. Jag började i en helt ny klass med massa nya människor. Det var en kille i klassen som stack ut lite extra, han hade ganska färgglada kläder, smala jeans, skjorta, keps och hål i ögonbrynet. Dessutom hade han ganska långt plattat hår, och var lite allmänt fixerad av sitt utseende. Det var dock inte hans kläder som var det avgörande för mitt dömande, utan hur han pratade och agerade. Han var verkligen som en i gänget, tjejgänget! Han hade ett härligt spontant sätt, som ofta involverade ljusa skrik och vilda utbrott om hur äcklig skolmaten såg ut, eller hur snygg Kim Kardashian var i håret. Jag tänkte direkt utifrån hans utseende och beteende att han förmodligen var gay. Jag fick en bild av honom, dömde honom, på ett sätt som jag senare skulle få äta upp.

Det gick lite tid, och han kanske inte var den jag spenderade mest tid med i klassen, men visst umgicks vi. En dag så gick vi genom korridoren ett gäng, och pratade lite om vad vi skulle göra efter skolan. Helt plötsligt utbrast killen jag dömt ”Faaaan vad najs, min flickvän kommer till mig idag, seeeeex!!!”.

Det är inte det att jag trodde att han kanske var gay som gör att jag skäms lite för mitt dömande, utan att jag trodde det utifrån hans beteende, utifrån att jag tyckte han var lite feminin. Som om alla homosexuella killar är sådana. Så egentligen så är det detta dömande jag skäms över mest, den schablonartade, stereotypa bild som jag just då hade av homosexuella killar.