Totalt maktlös


Bullying_-_girl_tcm4-19972

När jag var 16 år var jag väldigt smal på grund av en väldigt hög förbränning. Jag hade alltid varit väldigt smal men ingen hade gjort någon större sak av det – inte fören då. Jag gick i ettan på gymnasiet. Jag trivdes inte särskilt bra men gjorde det bästa av situationen och allting flöt på utan vidare. Men så plötsligt en dag blev jag kallad till sjuksyster och, förundrad över vad hon kunde tänkas vilja mig, gick jag naturligtvis dit. Väl där berättade hon att några i min klass gått till henne och sagt att jag inte åt. Hon berättade även att min gymnastiklärare hade varit hos henne och uttryckt sin oro över hur smal jag var. För mig var det som om någon hade hällt en hink med vatten över mig – det här var verkligen det sista jag trodde skulle hända. Jag förklarade för henne att jag visst åt och att jag alltid hade varit så här smal och att jag på grund av min förbränning inte gick upp i vikt. Dock märkte jag ju längre vi pratade att hon, redan innan jag kom, hade bestämt sig för att det var något allvarligt fel och därmed lyssnade hon inte på ett ord jag sade. Hon trodde fullt ut att jag led av anorexi.

Hon lät mig gå den gången men jag blev snart kallad till henne igen. Denna gång tog jag med min mamma som även hon var förvirrad över situationen. Hon förklarade, liksom jag hade gjort, orsaken till att jag var så smal men sjuksystern ville hellre tro att mamma ljög för henne vilket i sig var helt absurd. Hon krävde att få upprätta en direkt-kontakt med min läkare och att vi skulle ordna ett läkarintyg till henne. För oss var detta helt sinnessjukt – varför skulle hon tala med min privatläkare och varför skulle vi lägga massa energi på att ta fram ett läkarintyg för att försöka motbevisa en anklagelse som redan från början varit fullständigt felaktig? Jag blev naturligtvis jätte ledsen eftersom jag plötsligt stod anklagad för någonting som var helt främmande för mig. Det blev inte bättre av att jag befann mig i en situation där det inte spelade någon som helst roll vad jag, eller min mamma, sade. Maktlösheten var total.

Vi tvingades gå till min privatläkare som också ansåg att situationen var befängd men eftersom vi ville stoppa det hela där och då så skrev han ett läkarintyg som egentligen formulerades på ingenting. Dock nöjde sig inte skolan, inklusive rektorn, med detta intyg utan började istället ifrågasätta min läkares kompetens (min läkare som haft mig i tio år) och ville att jag skulle gå till deras skolläkare istället. Jag mådde uppriktigt dåligt över detta och ville inte längre gå till skolan. Jag kunde inte hjälpa hur jag såg ut och att då anklagas för att lida av anorexi utan att kunna motbevisa sig var bara för mycket. Kampen mellan mig, min familj och min läkare mot skolan fortsatte på liknande sätt under en lång tid innan vi tillslut lyckades få tyst på diskussionen genom att säga till rektorn under ett möte att de hade rätt och att vi hade kontroll över situationen vilket var en lögn från vår sida för att få dem att låta oss vara. Vi ”erkände” alltså att det var någonting fel fast att det inte var så för att de skulle bli nöjda och sluta. (Något som sved nästan ännu mer) Dock var det redan försent för även om de tillslut lät mig vara så hade allt förtroende för skolan försvunnit och jag hade redan bestämt mig för att sluta. Jag hade även alltid haft komplex över att jag var så smal men dessa hade nu förvärrats enormt och min självkänsla var körd i botten mer eller mindre.

Jag tycker att det är förfärligt att sådant här pågår. Det är tabu att anklaga en ”överviktig” person medan det verkar accepterat att gå på en underviktig person och ha fördomar och tycka saker. Det verkar som att folk tror att det gör mindre ont för en underviktig person men det är fel. Det är precis lika smärtsamt. Jag är inte den första, och knappast den sista, att råka ut för en sådan här sak och jag hoppas verkligen att människor kommer ändra sin inställning. Tjock, smal, lång, kort – vad sjutton spelar det för roll? Ingen skall lägga sig i någon annans liv – låt människor vara som de är och tro inte så mycket om andra hela tiden, väldigt ofta har man fel.