Tönten som blev min bästavän.


IMG_0071

Det var strålande sol och våren hade börjat komma jag gick i femte klass. Jag och min kompis skulle ta en promenad i området där vi bor som vi brukade gör varje dag. På promenaden går vi förbi ett gäng killar med varsin cykel som står i vägkanten, där stod de samlade och försökte se coola ut. Vi hade tidigare sett dem ofta i skolan, eftersom att de går en klass över oss.
”Herregud Anna kolla på dem. De tror verkligen att de är coola på sina cyklar, men i själva verket är dem hur töntiga som helst. Kolla bara på hur dem ser ut!” sa jag.
Det var så jag och de flesta andra sa om detta gäng.
En utav killarna (den äldsta) ropade efter oss. Jag och min kompis tyckte att dem var jätte konstiga och skrattade hela dagen åt dem eftersom att vi såg dem som töntar. Vi gick sedan och berättade för våra andra kompisar och de instämde vilka töntar de var.
Gänget kallade jag och mina kompisar för ”cykelgänget”, eftersom de åkte runt med sina trix-cyklar och körde och hoppade på allt de såg. De var ofta nära där ja bor eftersom det är precis vid en stor ”äng” där dem höll på att fylla ut med jord så det var en arbetsplats med jordhögar där de gärna var.
Jag tyckte att dem var otroligt töntiga som cyklade hela tiden. Även att dem klädde sig väldigt sunkigt, bar skate-hjälm, knäskydd och armbågsskydd fick mig att tycka att de var udda.

Jag och mitt tjejgäng såg oss själva som prinsessor och vi var bäst. Vi gick alltid hand i hand och umgicks nästan varje dag efter skolan, vi ägnade oss oftast åt att göra olika sminkningar och frisyrer på varandra eftersom att vi hade bestämt att vi allihop skulle bli frisörer eller make up artister.
En av killarna i cykelgänget, Adam kollade jag lite extra på iom att han bodde ett stenkast ifrån mig, jag ville se han göra något misstag så att jag senare skulle berätta för mina kompisar så vi kunde skratta åt dem.

Varje rast i skolan när alla ”normala” barn spelade fotboll eller hoppade hopprep cyklade de på skolgården på en skateboard ramp som fanns.
Efter några år började gänget så sakta att splittras, men jag hade fortfarande samma uppfattning utav killarna även fast jag inte kände dem. Och under högstadiet märkte man inte mycket av Adam eftersom han inte var någon som drog sig till uppmärksamhet.

När jag gick i 8:an började min kompis Anna umgås med en kille som gick i samma språkklass som henne. De umgicks mycket och jag var ofta med på helgerna och vi hade väldigt roligt. Problemet var att den killen var bästavän med Adam från cykelgänget. Jag hade väldigt mycket fördomar mot honom till en början och pratade inte med honom. Dessutom var han väldigt tystlåten och sa nästan ingenting, vilket jag tyckte var jätte konstigt. Jag tänkte: vem vill ha en kompis som inte pratar med en?
Men desto mer jag umgicks med honom desto mer började mina fördomar att tyna bort.

Idag är denna kille en utav dem jag umgås med mest och jag ser inget problem alls att umgås med honom, han är verkligen hur trevlig som helst!
Jag vet att det är väldigt många som har fördomar mot honom nu också, de tycker att han är töntig och ful, vilket han inte är. Det är bara så man har sett honom när han var yngre, och den bilden sitter kvar hos folk. Det är väldigt synd tycker jag.
För inte alls länge sedan skulle jag och mina vänner på fest och Adam skulle följa med, men när jag frågade ifall han fick komma fick jag svaret att: ”han är töntig så ta inte med han.” ”Om vi måste slänga ut någon är han den första som åker ut.”
Alltså bilden utav hur han sågs förr sitter kvar och folk vill inte släppa det och ge Adam en chans.