Tjejen under kläderna


skolan-där-jag-dömde

Jag tittar ut genom det klara fönstret och ser att gräset börjar bli grönare och solen skiner allt starkare. Det har passerat ungefär två år och jag går nu på första året på gymnasiet, men tankarna ekar fortfarande i mitt huvud. Hur kunde jag döma henne? Även om mina fördomar inte påverkade henne har jag idag fortfarande skuldkänslor för jag dömde henne och inte brydde mig om att hon var ensam.
Grundskolan jag gick på var väldigt liten och alla kände till varandra. Lärarna och eleverna hade en bra relation och lärarna tog ofta upp uppträdande med oss. Rykten spreds fortare än vinden på grund av skolans storlek. Det var egentligen lätt att bli en del av skolan och klassen som ny och många fick till och med snabbt vänner. Vi hade också normer, som de flesta andra skolor, som man var tvungen att följa för att bli accepterad av de flesta. Till skillnad från många andra högstadieelever var det få som dömde efter utseende, alla hade sin egen stil och blev accepterade. Vi dömde mer för beteenden. Det var viktigt att vara snäll och respektera andra. Vi hade inte haft någon som gått emot vår skolas ”normer” innan hon började.
Det var en vanlig dag när jag först såg henne. Vi hade lunchrast och satt i uppehållsrummet när en främmande tjej trädde in med magtröja, tajta jeans och ett ansikte nedkladdat med smink. Allas blickar vändes mot henne i nyfikenhet på vem hon var. Fördomarna kom redan då om hur hon var som person, men ingen dömde henne på ett utfrysande sätt. Vi fick senare under dagen reda på att hon, som hette Linnea, precis flyttat från Umeå och börjat i sjuan i vår skola. Hon var alltså ett år yngre än min åldersgrupp.
Det hela började när en kille, som var lite speciell, tog sig fram till Linnea och sa något jag inte hörde. Linnea började gapskratta och blickarna vändes ännu en gång mot henne. Vi alla förutsatte fördomsfullt att hon skrattade för att han hade glasögon och bröt i sitt tal. Jag tänkte inte mer på den här händelsen sedan, men vad jag inte visste var att det bara var en början på någonting jag sedan skulle lärdom av.
Dagarna gick och Linnea hittade snabbt de personer hon ville umgås med, skolans så kallade ’’coola killar’’. Hon gjorde allt som krävdes för att få uppmärksamhet, som att till exempel skrika i korridorerna, bråka med lärare och klänga på killar. Vi hade haft våra fördomar förut, men nu sattes stämplarna på riktigt. Såhär i efterhand kan jag säga att hon dömdes för saker som hon egentligen inte förtjänade. I takt med att allt fler personer började tycka illa om henne och döma henne fick hon fler sneda blickar, viskningar bakom ryggen och hamnade oftare i bråk. Med tiden började killarna som hon umgicks med att dra sig undan ifrån henne och kalla henne för olämpliga saker. Snart var hon helt ensam, men ingen slutade döma henne. Lärarna, som förstod vad som pågick, pratade ofta med oss elever om att vi inte skulle döma någon utifrån deras beteende när vi inte visste den bakomliggande anledningen samt inte lämna någon utanför. Även om vi hade våra misstankar förstod vi aldrig att det handlade om Linnea, så ingenting förändrades. Hennes närvaro i skolan blev allt mindre och när hon faktiskt kom till skolan var hon alltid ensam.
Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag gick ut ur min lektion för att svara på ett viktigt samtal och såg henne springa gråtandes in på toaletten. Jag sprang efter henne och knackade på den röda toalettdörren.
– Det är jag, Sandra i åttan. Du kanske inte vet vem jag är, men jag vill i alla fall kolla hur du mår. Jag väntar här utanför tills du öppnar.
Hon öppnade dörren till slut och jag fick komma in. Jag kände mig falsk som ville trösta henne när jag varit en av dem som dömt henne och snackat skit bakom hennes rygg, men när jag såg hur dåligt hon mådde kändes det som att jag gjorde rätt. Det var som att jag gjorde upp mina misstag. Men ännu visste jag inte varför hon var ledsen. Hon började berätta om hennes uppväxt och varför hon flyttat till Göteborg. Hon berättade att hon flyttat hit för att hennes familj inte ville ha med henne att göra. Hennes pappa, som var död, hade en syster som bodde i Göteborg och var den ända hon kunde flytta till. Linnea berättade även att hon hamnat i fel umgängeskretsar i Umeå, vilket var ännu en av anledningarna till att hon flyttat.
– Jag trodde att mitt liv skulle bli bättre här i Göteborg, men det har bara blivit värre. Alla hatar mig! minns jag att hon sa.
Jag fick då svar på varför hon betedde sig som hon gjorde. Skuldkänslorna växte snabbt inom mig. Personen jag såg framför mig nu, som osäkert satt på kanten av toalettsitsen och grät, var en helt annan människa i mina ögon än den tjejen som tagit all uppmärksam den dagen hon klev in för första gången. En svag, ensam och övergiven tjej såg plötslig gömma sig bakom de utmanande kläderna. En flicka som blivit alldeles för djupt sårad. Jag kände nu ett ansvar att stoppa alla rykten och fördomar om henne. Jag kunde se i lättnaden i hennes ögon efter att ha pratat ut, jag kramade om henne efter vårt prat. Vi gick ut ur toaletten skildes därefter åt.
Det kändes som om jag bar en tung vikt på mina axlar och att det var mitt ansvar att berätta för alla om anledningen till varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag samlade mitt mod och gick tillbaka in i klassrummet. När läraren inte hörde berättade jag för dem jag umgicks mest med i skolan om det Linnea berättat och vi kom överens om att vi nu skulle bemöta henne på ett helt annorlunda sätt, men vi visste ännu inte att det redan var försent.
Dagen därpå letade vi efter Linnea i skolan, men hon var inte där. Dagar och veckor passerade, men vi kunde inte se ett spår av henne. Jag frågade till och med lärarna, men även de var omedvetna om var Linnea fanns. Jag fick hennes telefonnummer av de killar hon umgåtts med innan de hade tröttnat på henne, men hon hade bytt nummer. Jag försökte hitta henne på det sociala nätverket Facebook, men även den hade hon inaktiverat. Det blev allt omöjligare att få tag i henne och jag började tappa hoppet. Jag mådde dåligt över att det var för sent och för att jag inte kunde göra något. Skuldkänslorna tyngde ner mig så att jag inte kunde komma till skolan på flera dagar.
Några veckor efter att Linnea spårlöst försvunnit började det spridas rykten om att hon hade slutat och flyttat tillbaka till Umeå. Lärarna förklarade och bekräftade för mig att hon flyttat tillbaka till Umeå.
Senare under samma dag fick jag en vän-förfrågan på Facebook av Linnea. Lättad accepterade jag henne direkt, frågade hur hon mådde och varför hon flyttat tillbaka till Umeå. Hon skrev att hon fortfarande mådde lika dåligt och att hon flyttat tillbaka till Umeå eftersom hon hade det sämre i Göteborg. Samtidigt som tårarna började rinna okontrollerat berättade jag bakom den gråa skärmen att vi alla skulle ändras och inte låta henne vara ensam, men jag fick känslan av att hon inte trodde på mig. Hon skrev att hon inte ville komma tillbaka och att hon hade några vänner hon inte ville lämna i Umeå. Efter att vi chattat en stund sa hon att hon skulle inaktivera sin Facebook igen eftersom hon fick många meddelanden av människor som hatade henne, men att hon lovade att ta hand om sig själv och höra av sig ofta. Jag gav henne mitt nummer och bad henne höra av sig, men sedan den dagen har jag inte hört ett ord av henne.
Skuldkänslorna inom mig kommer förmodligen alltid vara kvar, eftersom jag vet att såren i henne aldrig kommer försvinna. Även om hon säger att hon mår bra och har glömt det, så vet jag att hon aldrig kommer glömma att hon blivit dömd.
När du lossar en spik som suttit på en bräda, återstår hålet. Detsamma gäller känslor, även om man förlåter läker inte såret helt.