Test


GetAttachment

Det var strax dags att gå ut på isen! Jag och några av mina lagkamrater satt tillsammans i omklädningsrummet, med en nervositet som skulle räcka 150 varv runt jorden! Vi var så nervösa som man kunde bli, när de är dags för test. Jag hade en klump i magen redan på morgonen när jag vaknade. För att jag var orolig, rädd och väldigt nervös. De ropade upp min lagkamrat som skulle gå ut på isen. Jag kände hur hela jag stelnade till. Jag skulle nämligen ut som nästa. Då hörde jag hur någon ropade mitt namn. Jag reste mig och gick ut på isen. Samtidigt som jag tänkte på varför man har test och varför måste domarna bedöma testen, som är så hårda? När jag väl var ute på isen, så värmde jag upp och gjorde testet för mig själv. Det kändes bra, så kanske kunde jag klara testet. Jag åkte fram till min tränare,
– Allt ser jätte bra ut!
– Slappna bara av, så går det jätte bra, sa hon.
Då kom de som jag fruktade att höra, domarna som sa mitt namn. Jag åkte fram till domarna, de sa att jag kunde börja. När jag gjort alla sekvenser förutom twizzle, så kändes det bra. Men det var twizzlen som jag var mest osäker på. Jag tog några djupa andetag för att lugna ner mig själv. Jag kände hur ena twizzle blev lite skakig. Väl framme vid domarna så sa de:
– Du har tyvärr inte klarat testet, det var väldigt skakigt i stegen.
Jag sa hejdå och åkte iväg, jag kände hur tårarna kröp fram under ögonlocken. Jag kan alla steg, varför ska nervositeten förstöra så mycket!? Min tränare sa att det såg bra ut och tröstade mig.
– Till våren är det test igen, då får vi ta nya tag, sa hon.
Jag vet mycket väl om de, men känslan man känner är frustration, ilska och besvikelse. När jag egentligen kunde, men nervositeten tog över!