Syrebrist, inte hjärnbrist


bild

Jag är en 16 år gammal tjej som lever med en CP-skada. Min CP-skada är en hjärnskada som uppstod i samband med en syrebrist vid födseln. Men det som många inte vet är att det är den del i hjärnan som styr motoriken, alltså till exempel hur man rör sig och pratar, som tog skada. Jag förstår precis lika mycket som alla andra, jag kan bara inte röra mig på samma sätt.

Detta har väldigt många svårt att förstå. Ja, jag går och pratar ”konstigt”. Ja, jag har en rullstol. Men varför skulle detta betyda att jag är förståndshandikappad!? Jag har absolut inga fördomar mot personer med förståndshandikapp, men man måste inse att det är två helt olika problematiker som måste bemötas på helt olika sätt. Du ger inte en text skriven med blindskrift till en hörselskadad person eller du lagar inte glutenfri mat till en person som är laktosintolerant, så varför ska du prata med mig som att jag inte förstår bara för att jag har en rullstol? Vi borde alltid ta reda på så mycket som möjligt om en person innan vi dömer honom eller henne, oavsett vad det är vi dömer dem för.

Tyvärr är det allt för många gånger som folk inte gör det, utan kommer fram till mig och börjar prata med någon slags bebisröst som om jag vore tre år. Det i sig tycker jag är väldigt konstigt eftersom även om jag vore förståndshandikappad så behöver man väl inte förvränga rösten så att den liknar något från ett barnprogram!?
Många personer som gör något liknande det som jag nämnt är enligt mig väldigt ytliga personer. De ser bara en rullstol eller någon som rör sig och pratar annorlunda och dömer mig direkt för att inte förstå vad andra personer menar när de pratar med mig.

Men en av de värsta gångerna som jag har känt att andra personer har dömt mig på grund av min rullstol var faktiskt inte att någon trodde att jag var förståndshandikappad, utan snarare en mer generell bedömning om hur mitt liv är.
Det var en ganska varm och solig dag i början av juni, så mormor, morfar och jag skulle gå till affären och handla mat. Eftersom jag inte orkar gå så långt så körde jag med min ”Minicrosser” som är en slags elrullstol kan man säga. När vi kom till kassan i mataffären insåg jag att det var ganska trångt och jag kände mig lite som jag stod i vägen, så jag körde ner precis vid slutet av bandet där matvarorna kommer ”rullande” när de har gått igenom kassan och väntade på mormor. Då kom en helt okänd äldre dam fram till mig. Hon klappade mig lätt på armen och sa ”stackars dig, stackars dig.” Trots att hon bara sa fyra ord till mig så räckte det för att jag skulle bli så arg att jag kokade. Vilken rätt har hon, en för mig helt okänd person, att uttala sig om hur mitt liv är? Även om de fyra orden kunde syftat på exakt vad som helst om mig, så blev det så uppenbart eftersom damen tittade en extra gång på min minicrosser innan hon sa det till mig.

Alla personer som känner mig vet både att jag förstår lika mycket som alla mina kompisar och andra 16-åringar. De vet också att jag är en glad tjej som det inte alls är så synd om. Jag bara önskade att alla, även jag själv, kunde bli bättre på att se vem personer man har framför sig verkligen är, på insidan, som person, innan man dömer honom eller henne. Det är inte alltid det första intrycket som är det rätta.