Synnerligen Fel. Synnerligen Kvickt.


Dont-judge

Han anlände till sjukan med sin kranka dotter. De norpar åt sig en nummerlapp och tar plats. Efter ett ögonblick hoas deras siffra opp, och jag välkomnar de bådadera i handen. Min första uppfattning av herren, han är Nazist! Från hans färska barberade huvud till hans tatuerings skylda bål. Från hans kraftiga, högresta kropp till hans utnötta påsiga paltor… Där står jag helt bortkommen och skärrad, då jag förväntar mig spontan rasism från herren. När han särar på läpparna och opp käken låster, inledde mannen en konversation med mig där herren upplyste mig om dotterns yttringar. Då stelnad jag till… Mina lungor fylldes med garv, men inget släppte jag ifrån. Var herren hög på helium eller var det herrens genuina stämma? Efter vidare samspråk visade sig att herren vara hygglig och vänlig. Herren var en ordinär fader, med en ordinär tillvaro. Herren pekade ut att han alldeles nyligen blivit vårdad för leukemi, där av håret. Där stod jag som en stolle, en stolle som dömt herren synnerligen för raskt, synnerligen för kvickt.

“Don’t judge a book by its cover, Thou you don’t know what its been trough”.