Stationen


centralstation_164274789

Samma vanliga sits, den nedskitade och brungråa parkbänken knappt tio meter utanför Centralstationen i Göteborg. Softar på stationen. Utanför, inne i och ovanpå. Nu är det dock för sent för att softa i stationen så jag sitter utanför. De andra har redan gått hem men jag kände för en sista cigg och en liten funderare, då det finns så mycket som tär på ett simpelt sinne i denna värld. Det är mitten av januari och kallare än vad någon människa borde behöva leva i. Sverige. Landet med öppna famnar för vissa. Sverige där solen gick ner för så länge sedan att jag knappt minns om den ens har varit uppe idag. Timmarna och tankarna har flutit samman i en dimma av mörkret som svept över vår stad, över denna betong. Ängsligt ser jag på klockan som jag vet är för mycket för att en god natts sömn skall bli möjlig. Efter samlad kraft reser jag mig upp och känner hur det nästan frusna tyget från jeansen får mina bens hår att resa sig. Jag börjar vandra, benen är stela men kommer igång så snart jag släpat dem ut från stationens område. Himlen är klar och svart, endast stjärnorna och månen inger ett litet ljus och en känsla av frihet i natten. Efter en liten promenad har jag fått upp kroppsvärmen nog för att kroppen skall sluta darra i min gång. Framme vid lilla bommen är jag kapabel att gå värdigt nog för en ung man som känner att det bara är att försöka kämpa på, även fast det fortfarande är en lång väg att gå. Då ser jag dem. Tjugo meter bort kommer två män gående mot mig. Mörkklädda, bägge med svarta jackor och mörkblå jeans. De ser blonda och svenska ut till utseendet. De närmar sig och när de bara är tre meter bort ser jag den lilla, virade, vita sladden som sticker in i männens vänsteröron. I samma stund som jag inser det ryter en av männen till.
”Stopp i lagens namn!” Civilsnutar så klart. Två brickor som måste vara polisbrickor sticks upp nära mitt ansikte, sekunden efter sliter de båda männen tag i mina armar och pressar mig upp mot betongväggen. Mitt huvud dunkar i cementen och jag känner med detsamma hur vreden stiger näst intill min bristningspunkt.
”Vad vill ni mig?!” nästan skriker jag ut. Deras grepp är nu hårt och stadigt i varsin arm och jag vrider mig för att komma loss.
”Visa legitimation” Blir responsen. Mina tankar rusar snabbt genom huvudet, vad har detta med mig att göra? Vad fan är detta för diskriminering?! Att kämpa emot tjänar ingenting till, så jag ber dem släppa mig för att kunna ta upp mitt ID ur plånboken i fickan. De släpper mig, jag tar fram det lilla kort som kännetecknar min frihet i detta land och mannen rycker det ur handen på mig. En av männen inspekterar det under någon minut och suckar långsamt.
”Ja men det här ser bra ut, ursäkta om vi störde dig” mumlar han innan de bägge ger sig av. Jag kan nog inte känna mig mer dömd och kränkt än vid dessa händelser.

Var dag blir människor diskriminerade och helt dömda enbart på grund av deras utseende. Var dag blir motsättningarna mellan svenskar och nya svenskar större. Kopplingen mellan invandrare från mellanöstern och kriminell är inte långt ifrån varandra i dagens Sverige. Polisen i Stockholm söker i tunnelbanorna efter personer med utländskt utseende för att finna papperslösa som ej har asyltillstånd. Av all historia vi har att lära från, genom all kunskap vi besitter, är det så här vi vill ha det? Är vi inte alla människor?