Spanienresan


Dömda

Nymalet, hett kaffe nådde mina smaklökar, medan jag satt och lapade sol på uteserveringen. Mina två kompisar satt också de och smuttade på varsin kaffe. Vi var tre ungdomar i Spanien, unga och förväntansfulla. Cafét var ganska stort till utrymmet, men ändå stod borden som packade sillar, vilket vi skulle tycka vara synd att de gjorde tre minuter senare. Spansk flamenco-musik dånade ur högtalarna samtidigt som en flock fåglar skrattade sig hesa under den klarblå himlen.
”Det här är livet”, tänkte jag.
Samtidigt som jag slöt ögonen, sparkade min ena kompis till mitt ben under bordet.
”Psst, kolla den där mannen som kommer där borta”
Jag vände mig, ganska diskret, om och fick syn på mannen som min kompis menade. Han hade en stor hatt på huvudet som täckte det svarta, blanka håret. En stor, blänkande guldkedja bröt kontrasten mot det krulliga håret som täckte hans bröst. Han var fet, väldigt fet. Kanske var det därför han inte kunde knäppa sin svarta skjorta. Mannen rörde sig långsamt bort mot vårt bord, och sade något på tyska till det äldre paret som satt tre bord bort från oss. Jag och mina två kompisar mötte varandra med våra blickar. Mina kompisar såg äcklade ut, som om deras rykande, heta kaffemuggar innehöll något helt annat än kaffe. Mannen tog av sig hatten och satte sig ner vid bordet intill oss. Från honom kom en stark stank av svett och cigarrök som fick oss att bokstavligen rygga tillbaka. Varken jag eller mina kompisar fick fram ett ord, vi bara stirrade på denna man, som nu fick in en stor ”cerveza” och en gigantisk hamburgare med pommes frites. Långsamt följde vi hans rörelse när han tog sin första tugga pommes frites. Jag kunde se hur hans läppar blev glansiga av allt fett. På gränsen till spyfärdig vände jag mig till mina kompisar. Min ena kompis säger då:
”Fy fan, ser ni eller? Man ser verkligen att han är tysk, det är typ bara tyskar som ser ut så. Ett tyskt svin!”
Vi fortsatte sedan att studera hans ätande, om än mer på distans den här gången, tills han hade skrapat rent sin tallrik och klunkat i sig sin öl. Då kammade han sitt hår, satte på sig hatten och reste sig sedan långsamt upp från bordet. Efter ett par snabba ord med samma par som tidigare, styrde mannen sin riktning mot utgången, trodde vi, men istället började han gå bort mot vårt bord. Nästan framme hos oss stannade han och tittade oss i ögonen med en sårad blick. Samtidigt som han lyfte på sin hatt sade han till oss:
”Innan jag går vill jag bara meddela ungdomarna att det tyska svinet är svenskt.”, och sedan vandrade han iväg med tunga steg mot utgången.
Alla människor har nog någon gång upplevt en situation med blandade känslor. Efter det att mannen gått iväg satt vi i en sådan situation. Ensamma, och med blandade känslor. Skam, panik och chock blandade sig inom mig som om jag vore en matberedare på högsta fart. Kvar fanns bara tomhet. Kaffet i min kopp var inte längre rykande hett, det var ljummet, och med en bitter eftersmak. Vad hade vi precis gjort? Vi hade dels dömt en person utifrån beteende och utseende, dels dömt ett helt land och dess invånare rakt av. Med tysta och tomma blickar reste vi oss upp och lät det avsvalnade kaffet stå kvar. Vanligtvis hade vi gått tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för ännu en festkväll. Det gjorde vi inte nu. Vi gick tillbaka till hotellet, men för att sova, sova inlindade i skammens tystnad.