Sneakers


sneakers

För tio år sedan höll jag i en indvalskurs i kreativt skrivande med gymnasieelever på en skola strax utanför Göteborg. Gruppen var mycket engagerad, gjorde alla övningar med brinnande entusiasm och texterna de lämnade in var mycket bättre än mina vildaste förväntningar.
Så fantastiska bidrag fick jag in, att jag till slut började känna mig otillräcklig.. Vem var nu jag att undervisa de här begåvade ungdomarna, som så uppenbart hade överträffat mig i skrivandets hantverk?
Jag gick till varje lektion med allt sämre självförtroende och med bara en from förhoppning om att de inte skulle genomskåda mig innan terminen var slut och betygen skulle sättas. Det var redan med den känslan malande i magtrakten, som en tjej i gruppen satte in nådastöten.
Precis som jag vanligen gjorde, satt jag också den här lektionen på katedern med fötterna dinglande framför mig. Jag hade precis ställt frågan ifall någon kunde ge ett bra exempel på hur man enkelt genom valet av en detalj, samtidigt kan skildra helheten av det man vill beskriva.
”Det där brukar jag göra till vardags”, svarade hon. ”Det första jag tittar på hos någon, är deras skor. De avslöjar jättemycket om sina ägare. Jag tycker jag kan säga precis ALLT om en människa, bara genom att studera skorna”.
Jag sänkte blicken mot mina flera år gamla, slitna och smutsiga sneakers. Och kände hur oerhört svårt det är ibland, att hålla masken, och försvara sig mot omgivningens ständiga bedömningar.