Skyldig, men inte den enda skyldiga!


20120711_232441

När jag gick i årskurs 8 var jag kompis med en tjej, vi kan kalla henne Sara. Jag och Sara hade många gemensamma kompisar på skolan men hade aldrig förut umgåtts på fritiden. Tills en dag. Vi hade bestämt att jag skulle följa med henne hem efter skolan så skulle i sedan gå ner till fritidsgården där vi och våra kompisar brukade träffas i princip varje fredag.
Vi tog bussen till Saras område för att sedan gå till hennes hus. Men på vägen till huset ligger det en liten kiosk, och vi konstaterar nästan i mun på varandra vad gott det hade varit med en chips, godis och läsk till filmen vi planerat att kolla på tills fritidsgården hade öppnat. Men vi kom på lika snabbt att vi inte hade pengar.

Vi kom hem till Sara och på sista biten hem hade vi bestämt att hon skulle fråga om hon kunde få lite pengar av sin pappa, men när vi kom in var huset tomt. Varken hennes mamma eller pappa var hemma, så där förstördes vår plan tänkte vi. Ända tills Sara hittade sin pappas plånbok. Dum som man var i den åldern tänkte vi att dom märker inget om vi tar en tjugolapp till en chips, men när jag ser henne ta ut sedlar från plånboken tar hon istället ut 3 hundralappar. Jag sa till henne direkt att jag inte var okey med det då det tydligt kommer märkas att det är vi som har tagit dom men hon tog dom ändå och gick före ut igenom dörren för att gå tillbaks till kiosken.

När vi hade handlat upp lite mer än en hundring gick i till skolan som låg bredvid och satte oss på gungorna och började äta. Vi båda förstod att om hennes pappa skulle se godiset så skulle han genast förstå att det var vi som tagit pengarna (vilket vi naturligtvis skulle blånekat). Så vi satt där och åt och skrattade och jag lotsades att ångesten och rädslan i min mage inte fanns där.

Efter ca 20 minuter började det ringa i Saras mobiltelefon och jag slutade nästan andas. Det var hennes pappa, hon sa att jag skulle vara lugn och så svarade dom. Han frågade först vart hon var och vem hon var med. Sedan vart hans pengar var vilket hon lotsades inte veta något om, han frågade igen och hon nekade. Tillslut beordrade han både henne och mig att vi skulle komma hem. Vi sprang och gömde godiset i några buskar på skolan sen började vi med nervösa steg gå mot hennes hus.

När vi kom dit kunde man se hur arg han var så fort vi kom innanför trösklen. Han skrek och sa till oss att sätta oss vid köksbordet. Jag satt mest och tittade ner i golvet helt skräckslagen att han skulle ringa min mamma. Han frågade först ut mig om jag hade tagit pengarna och ja sa naturligtvis nej, sen frågade han om Sara tagit dom vilket jag också sa nej till. Men när dom frågorna ställdes till Sara blev ja förvånad över hennes svar.
Hennes svar var att hon inte visste någonting om pengarna och att jag måste hittat plånboken och tagit dom medans hon var på toa för hon hade minsann inte ens sätt att hans plånbok.
Jag blev chockad, och ännu mer chockad när hennes pappa gick på det hon sa. Han började skrika på mig om att jag har dåligt inflytande och att han inte för en sekund trodde att det var Sara som hade gjort detta och några skrik senare ringde han min mamma.
Min mamma kom och hämtade mig, men som tur är lyssnade hon när jag berättade sanningen.

Jag var absolut inte oskyldig i denna historien, men inte heller den ende skyldige. Men det är skillnad att bli dömd för att ha tagit pengar med en kompis ur hennes pappas plånbok, än att ha gått in i någons hus och rånat en kompis pappa medans denna var på toa.