Skär hon sig?


3166894042_54d21e165c_m

I denna berättelse tänker jag inte berätta om någon specifik händelse då jag dömt människor. Detta är på grund av att det är något som jag gör oerhört ofta. Jag dömer folk i stort sätt hela tiden på grund av bland annat utseende och klädstil. Tanken om hur dömande jag faktiskt är har inte slagit mig tills nu. Varför dömer jag egentligen folk när jag själv vet hur ont det gör att själv bli dömd?

Ett utav de platser där jag och även många andra dömer folk är den så kallade ”emotrappan” i Göteborgs köpcentrum Nordstan. Som man hör vid namnet så är det där många av de så kallade ”emosarna” håller till. De har ofta svart hår i en lite ovanlig frisyr, svarta kläder, svartmålade ögon och många piercingar. De ser alltså lite ”annorlunda” ut enligt många och kanske även enligt mig. Men vad är egentligen annorlunda och vad är normalt eftersom ingen är som någon annan?

När jag ser dessa människor som ofta är i tonårsåldern precis som jag så får jag direkt dömande tankar. Skär hon sig, är det därför hon har så mycket kläder, för att dölja sina ärr? Har han det svårt hemma? Dränker hon sina sorger i alkohol och droger? Hur jag fått dessa uppfattningar av människor med just denna stilen vet jag inte riktigt. Nu när jag tänker efter på alla dessa tankar och uppfattningar i efterhand så förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Måste man skära sig eller ha problem hemma för att ha den stil man vill och för att vara sig själv? Stil eller musiksmak som emostilen ofta kopplas till har ingenting med hur man mår psykiskt. Svart smink, svarta kläder eller piercingar visar inte lycka eller sorg.

Genom att fälla en blick på en person, hur de ser ut och va de har på sig bildar man en uppfattning om personen. Jag tror mig ofta veta hur en person är och hur de mår genom att bara fälla en enda blick. Jag tror mig veta så mycket mer om någons liv genom deras utseende även om jag inte vet någonting.

Under tiden då jag skrivit detta har jag tänkt på hur jag skulle känna om rollerna var ombytta. Hur skulle jag egentligen känna om någon trodde sig veta hur jag är och mår. Jag hoppas att jag kommer tänka efter mer innan jag dömer någon nästa gång. För det finns ingen som är ”normal” då alla människor är unika. Detta är något som glädjer mig, för tänk hur tråkigt det skulle vara med en värld där alla är likadana.