Sjukdomen är inte hans fel


Under en sommar åkte jag och min familj för att träffa min moster och mina kusiner. De bor ganska långt härifrån vilket gör att vi träffar dem väldigt sällan och därför kände jag inte dem så bra. Min äldre kusin är några år äldre än mig och hon hade precis börjat på gymnasiet medan hennes yngre bror gick i mellanstadiet. Min mamma hade innan resan förklarat för mig att han hade en sjukdom som gjorde att han lätt fick humörsvängningar och hade svårt för att sitta still. Han hade ADHD, och jag förstod vad min mamma menade när hon sa att han lätt kunde vara besvärlig. Jag hade sedan tidigare hört saker han hade gjort mot min moster och jag tyckte, utan att ens ha träffat honom att han lät som en liten irriterande och uppkäftig unge. Jag behöll mina tankar för mig själv och såg inte direkt fram emot att behöva leva tillsammans med honom i en vecka.

När vi väl kom dit och jag träffade honom var han precis så jobbig som jag hade föreställt mig och jag kom på mig själv flera gånger med att tänka att han bara kunde sätta sig ner och hålla tyst. En tid efteråt insåg jag hur orättvis jag hade varit mot min yngre kusin. Det är givetvis inte hans fel att han har den sjukdomen som han har, och jag hade ingen rätt att döma hans beteende. När hans föräldrar sedan skiljde sig förra året, mycket på grund av bråk de hade haft angående sin sons sjukdom, har jag hört från min mamma hur han blivit ännu värre och blivit väldigt svår att kontrollera. De flyttade från deras hus och nu bor han och hans mamma i en liten lägenhet medan pappan vill att han ska komma och bo hos honom trots att deras förhållande är riktigt dåligt på grund av sjukdomen.

Att höra detta fick mig att känna medlidande för min kusin och tänka hur det inte kan vara lätt att ha en sjukdom som till och med får sin egen pappa att döma en för det. Jag känner mig själv usel för att också ha dömt honom, inte för den han är utan för det som sjukdomen gör honom till, något som faktiskt är utom hans kontroll.