Sist in i laget


Näst sist in i laget, det var precis vad jag var, inte bara jag dock, det var en till, men hon blev bättre än mig utvecklades snabbare och är fortfarande bättre än mig. Det är i alla fall uppfattningen jag fått av vad mina tränare tycker. Det var inte hon som påverkades och hon påverkas inte idag trots att hon började samtidigt som mig. En tjej i laget började till och med två år senare än mig men hon påverkas inte heller, hon är också bättre än mig.

Alla andra började vid 5-6 års ålder. Men jag, jag började i femman då jag var 12 år gammal. Själv hade jag gått i konståkning i 7 år innan innebandyn, från att jag var 4 till att jag var 11 år gammal, men det blev för mycket, för mycket krav, för mycket träningar, så jag slutade och jag började i innebandy. Men dom andra var ett steg före i utvecklingen jag var ca 6 år efter. Visst var det svårt att komma ikapp dom andra, men jag har kommit ikapp. Idag ser jag mig som lika bra som dom andra, inte på vissa delar som exempelvis teknik med boll och klubba där är jag inte lika bra som många andra i laget men jag är bra på andra saker. Jag anser att man behöver olika styrkor på en innebandyplan för att spelet ska fungera. Hade alla varit bra på samma sak vem vet då hur spelet hade blivit, jag tror inte det hade funkat. Hade alla varit bra på bara teknik med klubba och boll, vem ska då va den snabba som tar de snabba löpningarna på dom tomma ytorna och som lyfter spelet? Vem ska vara den som täcker framför mål? Vem ska vara den som är bra på returer? Vem ska vara den som är bra på frislag? Det jag vill säga är att trots att jag inte är lika bra med klubba och boll är jag bra på andra saker, jag springer mycket och rör mig mycket, jag är alltid den som går in framför mål och täcker målvakten vilket har bidragit till väldigt många mål. Hade jag inte varit där vem hade då gått in framför mål?

Nu idag spelar jag i damjuniorerna i Lindome innebandyklubb då vi är 96:or och 97:or som slått ihop till ett lag. Vi är ganska få trots att vi slått ihop och även damerna i Lindome är få därför har vi slått ihop vårt lag så att vi tränar tillsammans men att vi spelar matcher damjuniorerna för sig och damerna för sig. Vi har spelat 4 matcher med damjuniorerna och jag har blivit uttagen till tre utav dom. Men den näst senaste matchen minns jag så tydligt. Det var en lördag och matchen började klockan 13.00 vi spelar 3×20 min effektiv tid. Jag fick spela de två första perioderna, men det var i sista pausen som det vanliga inträffade. ’’Nu gör vi så att vi går ner på folk och kör med 2 femmor’’ det var vad min tränare sa. Självklart var jag en av dem fem som blev bänkad. Det visste jag redan så fort han sa att vi skulle gå ner på folk. För jag är och har alltid varit en av dom som blir bänkad om vi ska bli bänkade. Varför vi gick ner på folk var för att vi låg under det stod 3-2 till dom och det återstod 15 min av matchen. Men redan ganska tidigt i sista perioden kvitterade vi till 3-3 sen gjorde dom 4-3 och sen gjorde vi 4-4. Men trots att det nu stod lika byte dom inte in mig och de fyra andra som satt på bänken. Nej, vi fick sitta hela sista perioden. Det värsta var att 98:or som inte ens spelar i vårt lag utan som bara var med denna matchen för att vi var för få folk, dom fick spela före oss fem 96:or dom bänkade oss och lät 98:orna spela. Nu fick det vara nog, jag blev ledsen igen som jag blivit andra gånger. När jag ser mina lagkamrater spela match kan jag inte glädja mig åt det, jag blir inte lika peppande och försöker peppa laget, jag blir bara ledsen, men jag visar det inte, inte där. Det är när jag kommer hem det är då det brister, det är då jag känner mig sämst det är då jag undrar vad felet är. Vad gör jag för fel? Nu fick det vara nog, jag skrev ett meddelande till min tränare på Facebook, jag ifrågasatte varför jag alltid blir bänkad när vi väl ska bänka ett antal personer frågade vad jag gör för fel. Jag skrev massa mer men det blir alldeles för långt att ta upp här. Han skickade ett långt meddelande tillbaka och en del av det lyder såhär ’’ Idag valde jag och Nicklas att dra ner på folk, för som vi sagt coachar vi för att vinna. Du gör inget fel utan vi valde de som vi ansåg kunde vända matchen.’’ Sure tänkte jag, det där är bara skitsnack. Är jag alltid den som inte kan vända matchen då? Hur dålig kan jag vara. Jag slutar om dom fortsätter med detta, det var min första tanke. Detta är inte heller första gången det händer. Nej SM för två år sen, min tränare Stefan tog med alla från laget förutom mig, han vile inte ens att jag skulle vara med för att umgås med laget, men då ringde min andra tränare Thomas mig och sa att det är klart att alla ska få åka med men det är inte säkert att alla får spela lika mycket eller får någon speltid alls. Jag åkte med, men jag kunde inte förstå hur Stefan kunde göra såhär mot mig, jag var den ENDA i laget som inte fick spela. Alla andra fick spela mycket eller i alla fall några byten, men jag fick inte komma in en enda gång. Det var första gången jag reagerade starkt, det var första gången jag blev ledsen. På väg ut till bilen då brast det, jag sa ’’Pappa jag tänker inte åka med till nästa SM omgång om vi går vidare’’ med gråten i halsen. När jag kom hem den dagen kände jag mig fruktansvärt dålig, mitt självförtroende var nere på botten och inte nog med att jag har dåligt självförtroende redan från början. Detta var första gången för två år sen jag blev ledsen andra gången var nu efter den senaste matchen.

Eftersom att temat handlar om att bli dömd och att döma andra borde jag förklara vad detta jag skrivit har med saken att göra. Det känns som att min tränare dömer mig för hur jag var när jag började spela, att jag då var sämre än de andra för att jag kom in näst sist i laget. Det känns som att han fortfarande dömer mig för hur jag var då när jag var 12 år gammal, hur jag var när jag började spela, för då var jag inte speciellt bra men nu är jag bättre. Men känslan jag får är att han har några personer som varit väldigt bra och då är dom alltid bäst och att vi är några personer inklusive jag som inte är lika bra och vi kommer aldrig kunna bli lika bra som dom han anser som bäst. Eftersom jag alltid blir bänkad när vi bänkar så känns det inte som att han kolla hur jag spelar för dagen utan det känns som att han blickar tillbaka till när jag var 12-13 år och bedömer efter hur jag spelade då.

Det jag vill komma fram till är att man ska inte döma personen för hur den var eller hur man tror att personen är utan man ska se på personen som den är idag. Personer förändras och förbättras och alla ska få en chans att visa vem dom är och vad dom kan.