Så många man hinner döma på vägen


dghj

Jag går på stan inne i centrala Göteborg med mina steg i riktning mot en av alla Clas Ohlson affärer. Jag måste köpa en present till min pappa, han fyller år om två dagar. Jag jublar sarkastiskt med mig själv inne i mitt huvud, ”Clas Ohlson”. Plötsligt, framför mig, ser jag en ung tjej med medellångt svart hår hängande långt ner över ögonen. Huvudet hänger tungt ner mot marken medan hon långsamt rör sig framåt och på grund av håret kan jag inte se hennes ansikte, det enda som syns är hennes bleka, ganska finniga haka. Jag studerar henne från topp till tå. Vi passerar varandra. Jag känner den stickande lukten av cigarettrök och blir nästan lite äcklad, jag har aldrig tyckt om den doften. Den känns på något sätt nästan skabbig.

Vi har nu kommit så långt att våra ryggar är en bit ifrån varandra. Jag måste vända mig om, och utan att riktigt tänka efter snurrar jag hastigt runt. Jag står kvar och tittar efter hennes smala, krökta rygg. ”Vad var det med henne egentligen?” tänker jag. ”Väldigt glad att jag inte slutat upp och blivit ’sådan där’, antagligen helt deprimerad och dränker sina sorger i alkohol, cigaretter och fel umgänge. Skär sig gör hon kanske också? Skulle ju inte förvåna mig”. Något sånt i den stilen snurrar runt i mitt huvud medan jag följer henne med blicken. Men jag vänder mig tillslut åter om och fortsätter gå, tänker inte mer på det.

Efter en stund kommer jag på mig själv att tänka saker om i princip alla jag ser. ”Gud vad hon tror sig”, ”han är måste vara bög”, ”en riktig fjortis”, ”men snälla sluta med drogerna” och så vidare. Jag känner lite skam. Vad vet jag om deras liv eller om deras personligheter? Den killen kanske inte alls är homosexuell, han kanske bara trivs bättre med tjejers umgänge och bär smink för att han har dålig hy? Och mannen går kanske inte alls på droger. Han kanske bara har en riktigt dålig dag och är väldigt trött? Hur kan jag veta? Hur kan jag egentligen tro att jag kan hela deras livshistoria? Ganska patetiskt, ytligt.

Det finns säkert många som tänker tankar om mig med när vi passerar varandra på gatan. Kanske att jag är en allt för självsäker, dryg tonåring som anser sig vara bättre än andra. Det är nog iallafall vad jag skulle tänka om jag gick förbi mig själv. Men i verkligheten stämmer det verkligen inte alls. Innerst inne är jag ganska osäker och vet oftast inte hur eller vad jag ska göra med saker och ting. Jag kollar ofta på andra och gör samma sak, men håller masken och försöker se så självsäker ut som möjligt. Vill inte att någon ska ta mig för en löjlig person som inte vet vad hon håller på med. Dryg eller elak kan jag inte heller vara, det är något av det svåraste jag vet.

Det är konstigt. Hur lätt man kan döma folk, bara på hur dom ser ut. Man vet ju egentligen aldrig vad som stämmer förrän man åtminstone haft en konversation med personen. Man har så lätt att tro att man är bättre än andra. Eller iallafall jag, för jag är verkligen ingen lättsinnad person.

Så vem är det då som tror sig egentligen i slutändan? Jo jag. Jag borde lära mig att hellre döma mig själv istället för andra. Inte bara för andras skull, utan även för min egen.