Så arg var jag


Dömd-till-andras-blickar-bild

Detta hände när jag gick på lågstadiet. Hemma blev jag väldigt lätt och väldigt ofta arg på småsaker, och då gjorde jag allt jag kunde för att få min pappa att inse det. Det var snart dags för mig att få luggen klippt, av pappa som vanligt, och min långa lugg hade nästan täckt för mina ögon. Jag kommer inte alls ihåg vad det var för anledning till att jag blev arg just den dagen, med tanke på att det var väldigt länge sedan, men jag blev arg på pappa för någonting, och då gick jag in på badrummet, stängde, låste och tog fram en sax. Jag tänkte visa på riktigt för pappa att jag var arg, och jag började klippa. Tack och lov klippte jag inte hela håret, men, det som var längst fram ovanför pannan, det klippte jag bort. Jag trodde att det skulle se ut som om jag inte hade någon lugg, och jag kunde se mig själv framför mig med två tofsar i helt slätt och glänsande hår, utan minsta spår av luggen. Men hur blev det, undrar du? Jo, jag kan säga att det inte alls blev som jag tänkt mig; luggen hade jag kvar, men, den var så extremt kort att det inte såg riktigt klokt ut.

Nästa dag, när det var dags att åka till fritids och äta frukost där, var den här korta luggen fortfarande kvar. Det gick inte, som jag trodde, att kamma ut den så att det skulle se normalt ut igen. Min fröken mötte upp mig i cafeterian, där all frukost stod färdig. Hon såg hur jag såg ut och frågade om jag hade klippt mig, och när min pappa skulle åka vidare till jobbet, stod jag på knä i soffan vid fönstret och tittade ut. Då fick jag även frågan: ”Är du ledsen?”, men jag svarade att jag bara ville titta när pappa rullade iväg.

Den veckan tror jag var den jobbigaste veckan, för att vara på lågstadiet. Jag tror att det bara tog en eller två veckor för luggen att växa ut, men då hade jag redan hunnit vara med om både skolfoto och enskilt foto, och när luggen väl hade vuxit ut igen, bestämde jag mig för att inte ha någon lugg alls. En gammal klasskamrat satt mitt emot mig när vi skulle äta mellanmål en eftermiddag, och hon sa att hon var glad att luggen växt ut igen, för att när jag hade klippt mig ”var det inte lika fint”. Det dröjde inte länge förrän luggen växte ut igen, inte vad jag minns, men, jag fyller 18 år i augusti, går i tvåan på gymnasiet, det har gått minst tio år och jag har fortfarande vissa mindre spår efter denna ”självklippta” lugg, även om det inte syns så mycket. Jag kommer ihåg hur jag funderade över hur jag skulle förklara detta för mig själv. En ursäkt är att jag var så väldigt arg, som jag tack och lov sällan, eller till och med aldrig blir numera. En annan ursäkt kom från min pappas sida, och han sa att jag kunde skylla på honom som slarvade med att komma ihåg att klippa mig. Jag står än idag mellan dessa två påståenden och pendlar; inte vet jag vilken ursäkt jag ska ha, för att ur mitt perspektiv är båda lika dåliga. Att bli utstirrad i skolan för det dumma jag gjort på grund av min ilska var ett fruktansvärt straff. Straffet var att bli dömd av andra utifrån mitt onormala yttre.