Religionsundervisning


Photo-1

Det mest klassiska stället där jag alltid känner mig dömd är under religionsundervisningen i skolan. Jag är kristen och de flesta vet att jag är det, därför hamnar jag direkt i ett fack hos nästan alla. Jag det brukar ta ett tag innan jag berättar det, just för att jag vill att jag vill att folk som ser mig för den jag är och inte vad jag tror på. Lärare berättar under flera lektioner hur fruktansvärt dumma alla kristna är. Kanske inte rakt ut, men de berättar om hur kristna sitter och ber i ett hörn, doppar sig i vatten och bara är så fruktansvärt tråkiga med alla regler.

Problemet är att jag inte är sådan, jag är jag och jag tror inte alls precis så som läraren säger. Jag är jätterolig och är bara sjukt glad över att jag kan få sprida kärleken. Ändå sitter jag där i ett fack hos nästan alla och får ingen chans att berätta hur det egentligen är. Det är ingen som ifrågasätter, alla tror på läraren.

Grejen är den att även om jag vet att religionsundervisningen i skolan ofta är så fel vet jag mycket väl att jag själv dömer precis lika mycket i själv. Så fort vi börjar med islam istället för kristendom sitter jag där och tänker precis likadant. ”Jag förstår verkligen inte hur man kan tro och leva för något så korkat!” och så tänker jag att alla muslimer är så.

Jag tror vi måste ära känna personer och inte folkgrupper, för vi kan trots allt inte veta precis vad en människa tror på utan att fråga.