Redan kategoriserad


Lejon

Jag har märkt det så många gånger. Om det inte varit blickar så har det varit utfrysning. Åtminstone så har jag tydligt känt av vad som pågått. Att bli dömd är något jag har erfarenhet av. Man blir dömd varje dag och det finns tillfällen då man noterar det.

Denna gång var jag ny i klassen, okänd och tydligen allmänt ointressant. Allra först ville de andra se vem jag var. De pratade lite med mig och det kändes helt okej att börja i klassen. Men dagarna blev till veckor, och veckor blev till månader och jag hängde efter dem andra som en svans. Det var sällan jag blev tillfrågad att hänga med på något på rasten, till matsalen och liknande. Jag bara fanns där som en grå och förvirrad figur i vimlet.

Trots att detta var flera år sedan kan tankarna fortfarande dyka upp i mitt huvud om varför jag var så ointressant att det inte ens var värt att bry sig om mig. Även om ingen direkt avvisade mig när jag på egen vilja hängde efter ett gäng så kände jag ändå att jag inte hörde dit. Det kändes som att jag aldrig skulle bli en naturlig del av klassen. Jag kände mig utfrusen. Det var som att jag var en ojämn pusselbit som inte passade in någonstans.
Nu i efterhand tycker jag att jag blev dömd. Ingen av de i klassen visste hur jag var eller vem jag var. De måste ha antagit att jag inte var något i deras stil och därför inte värd att notera speciellt mycket. Jag minns hur hemskt det var att se de andra skratta och ha roligt och samtidigt veta att jag inte var en del av den gemenskapen. Skulle det vara så himla svårt att prata? Människor pratar hela tiden, vad var problemet? Men tydligen var det inte så enkelt. Jag var nästan genomskinlig medan de andra lyste med sina klara färger. Någon som är genomskinlig är svår att lägga märke till.

Jag försökte såklart att lära känna de andra genom frågor och flera försök till att starta ett samtal. Jag fick svar och inga elaka kommentarer därtill. Men det var mycket sällan någon frågade mig någonting om mig själv eller ställde följdfrågor. Det blir ganska segt att försöka prata med sådana personer och själv hålla konversationerna vid liv utan minsta respons. Just känslan av att folk bedömer en på ett visst sätt och antar att man är på ett visst sätt. Att bli dömd tar ifrån en möjligheten att beskriva sig själv, man har redan blivit ”kategoriserad” och anses vara si eller så.

Bilden har jag tagit själv på Borås djurpark 2010.