Rasism


Klockan hade nyss slått 9 en måndagsmorgon i november och i en mataffär stod två trettonåringar som för första gången skulle få en uppfattning av hur det var i arbetslivet. Det var jag och min kompis.

Dagarna gick långsamt och bestod enbart av att packa upp varor. Den tredje dagen skulle vi räkna hur många chips som fanns i affären. Vår handledare demonstrerande hur vi skulle göra med hjälp av en enkel maskin. När han hade visat klart var det vår tur att visa vad vi gick för. Det fanns dock ett problem. Han ville inte låta mig använda maskinen, eftersom jag inte såg tillräckligt smart ut på grund av min hårfärg. Min kompis som var brunett fick däremot använda maskinen. Jag gick hem direkt och kom aldrig dit igen.

Min handledare var utländsk och om jag skulle säga någonting om hans hudfärg, hårfärg eller utseende skulle det bli en väldigt stor sak. Folk verkar inte förstå att det inte bara är invandrare som kan bli dömda, och att det är lika rasistiskt och diskriminerande att döma någon som har ett svenskt utseende.