Punkare: Motsatsen till fördomarna


Jag har alltid hållit mig borta från punkare. Jag har alltid tyckt att de i sina svarta nitkläder, kiltar och svarta smink verkar skumma och läskiga. Trots att jag aldrig egentligen har känt någon punkare eller sett så många så har jag hållit fast till vad jag har trott om dem. Dock är jag inte den enda med dessa fördomar. I de tillfällen då jag har stött på punkare, sittande i ett hörn av en byggnad utan att säga något, har jag märkt hur inte bara jag håller mig undan för dem. Antingen så försöker de som passerar ignorera att dem, vissa tittar konstigt på dem och vissa viskar. Jag var precis som dessa människor tills en viss händelse inträffade, en händelse som fick mig att helt ändra uppfattning om punkare.
Det var under en familjesemester i Kalifornien som det inträffade. Vi skulle gå på en punkklubb och kolla på banden som spelade där. Jag gillade det inte, men jag höll tyst p.g.a att min mamma och bror väldigt gärna ville dit. Jag trodde direkt med ordet ”klubb” att det skulle innebära alkohol, slagsmål och droger. Att det dessutom var en punkklubb gjorde min ångest ännu större. Skulle de som uppträdde där slå sönder scenen eller skulle sången börja skära sig med micken? Som sagt, mitt inre jag sade till mig att det inte skulle sluta väl.
Fram emot kvällen då vi skulle dit bestämde jag och min pappa, som inte heller gillade idén, att vänta i bilen. Så endast min mamma och bror gick. Orten som klubben låg i var i sig inte särskilt behaglig. Vid ett tillfälle blev jag rädd när ett fyllo kom och bankade på bilrutan. Det var alltså en lättnad när de var tillbaka från klubben efter drygt en timma. Eftersom de var tillbaka så tidigt så trodde jag att mina fördomar om både punkare och klubben var sanna. Men när de började berätta så tappade jag nästan näsan av förvåning! Tydligen var det alkoholförbud på klubben och den var inte alls särskilt skum. Många av dem som kolla var tonåringar med sina föräldrar. Vad som förvånade mig mest var hur de beskrev punkarna. Min bild av att var läskiga, skumma, och kanske till och med farliga, var inte alls sann. Tydligen så hade de varit jättetrevliga och pratglada. Allt jag tidigare trodde var helt och hållet fel.
Vad jag vill säga med den här berättelsen är att när jag först skapade en uppfattning om punkare så gjorde jag det endast genom att döma deras yttre. Jag fick det däremot bevisat att deras yttre inte säger ett skvatt av hur de egentligen är. Så vad jag vill säga är alltså att man inte ska döma enbart efter det yttre, för det yttre ger oftast en felaktig bild av hur det verkligen är. Lär känna personen – döm sedan.