”Pundare”


amsterdam-cannabis-ministry_84578926

Jag vet inte om du är bekant med en föreläsare vid namn Per. Han brukar nämligen berätta om sitt egna liv och om droger i allmänhet för ungdomar i vår ålder. Informera och motivera oss att låta bli sådant strunt. Hittills har jag sett honom två gånger. En gång i nionde klass på min gamla skola, och sist var det förra året här på Hulebäcksgymnasiet.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg honom. Hade vetat om att han skulle komma och prata i ungefär en vecka. Jag ska inte ljuga, var djupt kritisk till en början. Mina tankar kretsade kring vad en så kallad pundare hade att lära mig om livet. Det är hans egna fel att han valde att följa den dumdristiga vägen som oftast inte leder till något annat än beroende och kriminalitet. Hans idiotiska beslut som kom att påverka hela hans liv därefter, och nu ska han lära oss att låta bli sådant, tänkte jag.

Det är så lätt att döma, så fort vi hör eller ser något opassande kan det mycket väl överskugga hela personligheten. En enda dålig egenskap kan placera in en livs levande människa i en hög med andra som begått samma misstag. En dålig kategori. Man kan säga att de stämplas under en och samma etikett. I detta fall var det pundare. Pundare, som man på filmer ser injicera heroin i form av sprutor över hela kroppen. Pundare med vilsen blick och trögt sinne. Pundare som kan göra vad som helst, t.o.m sälja sin kropp och mörda, för att få tag i sitt älskade knark.

Hur som helst så tar jag en stol och sätter mig. Väntar på att Per ska komma och slösa bort tre timmar så att det blir mindre lektionstid över till skolan. Men mannen som stod framför mig var inte alls den jag hade förväntat mig. Han var så glad, lyste verkligen upp hela rummet med sitt leende. Jag satt som fastklistrad vid stolen när han berättade om sin barndom och hur knarket hade kommit på hans tankar från första början. Han berättade om sina senare upplevelser, hur han bl.a gått tillväga för att få tag på pengar till knark under kristider. Hur han hade sett två av sina närmaste kompisar sprängas i bitar under ett bankrån, och hur han långsamt sett sin barndomsvän försvinna mentalt för att långt senare på psyket avlida. Han berättade även om de mest personliga och kanske skamliga minnena, som att bli våldtagen av en taxichaufför mitt ute i ingenstans, och hur han slagit till sin mamma när han varit som mest borta. Sådant som man kanske inte vill att alla ska veta om en i vanliga fall.

Det är sjukt hur mycket lidande en person kan uppleva, och sedan stå där och prata om det inför en bunt med främlingar är obeskrivligt. Hela min uppfattning om honom förändrades. Istället för svag tänkte jag hur otroligt stark han måste vara för att göra detta. Gång på gång dessutom. Nu var han inte längre bara en simpel pundare, han var Per. Han var inte längre en av de många som missbrukat knark och sedan kommit på bättre vägar, nu hade han en bakgrund. Det har vi alla.

Det lätta med fördomar är att vi kan kasta dem över varandra hur som helst efter bara en blick eller ett ord. Men detta bör absolut inte definiera hur man är på långa vägar. När jag först gick in såg jag bara en narkoman framför mig. Jag tänkte inte på att han är någons bror, någons son, en morsgris, en chokladälskare osv. Ett enda ord utgör inte hela hans identitet och kan därför definitivt inte placera in honom i en mängd bland andra. Nu påstår jag inte att jag inte själv kastar ut mig fördomar dagligen, för det gör jag. Omedvetet, men det är naturligt. Dock bör vi försöka vänta med att visa det tills vi har lärt känna personen åtminstone, för ofta är det första intrycket långtifrån allt.