Ovillkorlig dom


Dömd

Under en period när jag gick I högstadiet bestämde jag mig för att klä mig annorlunda. Jag kände mig annorlunda och detta var ett sätt för mig att uttrycka det och hitta mig själv. Mina kläder och mitt hår var för mig var ett sätt att våga vara mig själv och vara stolt över det. Jag valde att ta till mig ”emostilen” som ingen av mina vänner eller klasskompisar hade. Jag vet inte om jag visste vad jag gav mig in på, för efter att jag började ändra mitt utseende så började folk märka mig på ett helt nytt sätt. Folk jag inte kände började skrika efter mig, jag kände mig konstant utstirrad och var rädd för att möta andra ungdomar när jag gick ensam i korridorerna i skolan eller på gatorna hemma. Jag minns att en klasskompis tömde en pennvässare över mitt huvud med motivationen ”För att du är emo” och att folk brukade fråga mig om jag skär mig. Inte för att de var oroade över min hälsa, snarare tvärt emot. En annan gång när jag stod på bussen hem ifrån skolan kom ett gäng ifrån skolan fram till mig när de skulle av och började slå mig i magen medan de ropade emo. Jag tror inte att slagen var inte menade att göra särskilt ont, för dem var det mera som en kul grej

Allt detta hade jag kunnat undvika så enkelt. Jag hade kunnat klippa mitt hår och klä mig som alla andra vilken dag som helst, ändå fortsatte jag att utsätta mig för detta. Det handlade inte om att välja att bli mobbad eller att välja att vara ifred, för mig var det ett helt annat val. Det handlade om att våga acceptera sig själv ovillkorligt. Jag skulle säga att jag lyckades