Oskyldigt anklagad


images2

Att stjäla är fel, det har vi alla lärt oss, redan som små barn. Ändå är det något lockande över det och jag tror vi alla någon gång fått en känsla av att vi skulle vilja prova, bara en gång, bara för att testa. En dag under mellanstadiet bestämde sig jag och min kompis oss för att prova att göra det där ”spännande och förbjudna”. Eftersom vi tillhörde de ”duktiga” eleverna hade tanken aldrig tidigare slagit oss och därför skulle det vara extra spännande att nu då testa på att snatta någonting från godisaffären.

Väl inne i affären hade jag släppt tanken av att sno något, men just i samma stund kom min kompis fram till mig och berättade att hon lagt ner en chokladbit i jackfickan. Hon frågade om jag hade tagit någonting men jag skakade bara nervöst på huvudet. Det är ju en sak att prata om att stjäla någonting, men sedan att verkligen göra det, det vågade jag ju såklart inte. Vi stod där och prata om det och min kompis menade på att det inte var en så stor grej och att det var ”sååå lätt att låta chokladbiten slinka ner i jackfickan”. Tillslut sa hon att hon kunde snatta en sak för mig med, bara jag sa vad jag ville ha. Lilla nervösa jag sa att det inte behövdes utan jag ville bara gå ut från affären så fort som möjligt. Medan vi stod där vid godishyllan och hon lade ner ännu en godis i fickan, kom det fram en äldre man till oss. ”Lägg tillbaka det där” sa han och stirrade strängt på oss. Trots att det var min kompis som hade tagit godisbitarna försvarade jag henne och vi båda röt tillbaka till farbrorn ”Vadå? Vi har inte tagit någonting!” Han sa att han hade sett exakt vad vi gjorde och att han själv ägde en liten butik och var van vid att småungar som oss kom in och snattade. Jag kände mig så träffad och skämdes så jag höll på att dö, trots att det inte ens var som hade stulit något eller att jag aldrig skulle våga prova att göra det nu heller för den delen. Jag ville bara ut ur affären så fort som möjligt, innan situationen blev ännu värre och fler skulle få höra vad gubben sa och kanske till och med kalla på vakter. Jag förstorade upp hela situationen i mitt huvud och drog otåligt i min kompis arm för att visa att det var läge att gå därifrån. Hon uppfattade vad jag menade och slängde iväg en sista kommentar till farbrorn ”Vi har inte alls tagit någonting sa vi ju!!” och så gick vi med raska steg ut ur affären.

En sådan händelse som från början var ganska liten och oskyldig, satte sina spår i mig och ledde till att jag från och med den dagen lovade mig själv att aldrig prova på att sno någonting. Trots att jag blev oskyldigt anklagad skämdes jag något kopiöst och jag vågade inte sätta min fot i godisaffären på flera veckor eftersom jag var rädd att ryktet skulle spridit sig och personalen skulle se mig som en tjuv. Det räckte alltså med ett försök för mig och min kompis för att vi skulle förstå att det faktiskt inte alls var speciellt spännande eller häftigt att snatta.