Öra för musik


25 maj, 12:50. Musik.
Vi satt på stolar i en cirkel, ett gäng femteklassare, längst ner i källaren i musiksalen, för ännu en lång lektion med att sjunga med i tråkiga textrader. Varför läraren ens brydde sig, vet jag inte. Det lät förfärligt. Det var som att lyssna på ett gäng fiskmåsar skräna. Fast till och med fiskmåsar låter som de ska. Vi lät snarare som fiskmåsar med akut stämbandsinflamation. Eller så lät det som det på grund av pojken bredvid mig. Jag visste inte vad han hette. Under musiken var vi blandade klasser och ingen hade försökt lära känna någon särskilt mycket.
Om han någonsin hört en ren, klingande ton, så hördes inte det på hans röst. Han verkade inte kunna sätta någon ton rätt, men ändå sjöng han högt nog för att överrösta minst hälften av oss. Inte nog med att vi måste sitta här i en timme och sjunga tråkiga sånger, vi måste lyssna på dem som sjunger det falskt också, tänkte jag. Lektionen flöt på i ett långsamt mak.

9 juni, 10:00. Skolavslutning i kyrkan.
Vi samlade i kyrkan för en gemensam avslutning innan sommarlovet. Som vanligt höll rektorn tal, sista års-eleverna höll tal, kören sjöng ett par sånger och alla sjöng med till psalmerna. Det var även några enskilda uppträdande. En flicka sjöng en sång medan läraren kompade på piano, en annan flicka spelade ett stycke på fiol. Sedan var det dags för ett piano stycke. Rektorn ställde sig upp under pausen och berättade att vi nu skulle höra ett kort pianostycke av Bach. En pojke reste sig i den främre raden och gick fram och satte sig vid pianot. Till min förvåning var det pojken från musiklektionen med den dåliga sångrösten. Jag undrade hur en person med så dåligt öra för ton kunde spela piano i kyrkan. Kanske var det bara ett sådant uppträdande som läraren tvingar på en för att visa att han faktiskt har elever.
Min förvåning blev till chock när han började spela. Aldrig hade jag hört något vackrare! Som han spelade! Så mjukt och vackert och harmoniskt. Han fick alla att sitta blixt stilla och lyssna med stora öron medan han spelade. Jag hade aldrig kunnat tro att en sådan falsk röst och en så vacker melodi skulle kunna komma från samma människa. Jag kände mig lite skamsen över att så snabbt ha avfärdat honom som fullständigt tondöv och oförmögen att träffa en ton rätt. Hans makalösa uppträdande visade tydligt att sång och instrument inte behövde vara sammankopplat, utan att till och med någon med en förfärlig röst kan lära sig spela ett instrument och bli så otroligt duktig att han fångar sin publik efter bara några sekunder. När stycket var slut, reste han sig och bugade framför en applåderande och jublande publik, och jag applåderade minst lika högt som alla andra.