Fördömd väntan på busshållplatsen


busshållplats

Det är januari och kväll. En helt vanlig måndag. Det är helt vanligt mycket folk vid Nordstans busshållplats, och det är den helt vanliga kalla och obarmhärtiga vinden som sliter i ens hår och letar sig in under ens kläder, och som vanligt lyckas blåsa rakt igenom en. Vi har precis varit på bio och sett den nya storfilmen som alla snackar om. Precis som vanliga kompisar gör. Vi har känt varandra sen hösten, och anledningen till att vi har träffats är för att vi båda börjat på samma gymnasium. Tiden med högstadiets hierarkiska system elever emellan har vi äntligen passerat, och som de fria och pånyttfödda individerna vi har blivit har vi nu funnit varandra bland tusen andra. Vi kan ha milslånga konversationer på facebook. På lektionerna ignorerar vi de tråkiga uppgifterna för att istället prata oss igenom timmarna och förtränga att talen i matematikboken alls kommer betyda något för betygen och då också framtiden. Han är grym. Äntligen har jag hittat någon som är som mig. Som har samma humor, samma syn på saker och ting, och gillar samma underbara TV-serie! Livet är ljust, framtiden är vår, friheten hägrar, och jag har fått en bögkompis! För så är det, ingen vanlig kille skulle någonsin kolla på den TV-serien. Och hans musiksmak ska vi inte ens tala om. Visst, en snabb tanke far igenom mitt huvud då och då kanske. Varför är jag så löjlig? Jag låter som ett tvättäkta plastigt kinderägg*. Jag har inga bevis för hans sexuella läggning. Men jag är ju inte den enda som tänker så om honom, och jag är trött på att alltid vara den som tänker och handlar politiskt korrekt och fullkomligt exemplariskt. Jag orkar inte det. Det är tråkigt. Jag har annat att tänka på. Så jag fortsätter att tro på det som är enklast och bekvämast att tro på. Det är nog så att jag tror på det jag vill ska vara sanning på något vis.

Filmen var mycket bra. Allt är så bra. Det gör inget att det är mörkt på busshållplatsen och alla människor är mörkt klädda. Som för att verkligen understryka att det nu är mörkt och kallt och man ska vara deppig och känna sig glåmig och trött. Glöm aldrig det gott folk! Bara de elektriska lamporna sänder ut ljus, samt mitt nyblonderade hår. Dagen innan när vi chattade på facebook blev han den första att se det. Jag hade envist vägrat skicka någon himla bild på mitt hår. Men jag möttes av ett hårt motstånd och fick ge med mig.
Jag undrade varför en kille ville se en bild på mitt nyslingade hår? Herre gud vad jobbigt! Ja just det ja, kanske en bög då. Det stämmer ju bra in i mallen över hur en bög är. Mallen som signalerats till mig genom media och folk i allmänhet. Efter att bilden skickats får jag snabb respons. ”Ååh vilken fin tjej, så söt! Hjärta”. Jag varken reflekterar eller reagerar över det svaret. Kanske att en snabb tanke svepte förbi mig, men det är inget som jag grubblar på. Jag är van, det är bara sån han är. Det är modernt att hålla på så. De är så de flesta tjejer och även sådana killar brukar skriva till sina kompisar, ju.

Vi står där och väntar på bussen. Det är väl några minuter kvar tills den ska anlända. Han säger någonting. Det tar en stund för min hjärna att bearbeta informationen. Meningen når mig som en chock, och innebörden i det han säger slår mig hårt. Hallå, vad då? Den första tanken är att detta är något slags skämt. Hur svarar man på det? Ska man skratta lite lätt? Svara oseriöst ja? Vem frågar något sådant!? Skämtet är inte kul. Vad är vitsen med att skämta med frågan om Vi Skall Bli Ihop. Lägsta hittills. Snart borde han säga något. Börja flabba och dunka mig i ryggen. ”Skämt fattar du väl!”. Men det är bara tyst. Det annars så påträngande ljudet från stadens trafik och människorna runt omkring känns avlägset, precis som den vanligtvis annars så noterbara kylan som alltid finns med en från oktober till april. Istället börjar kallsvetten kännas längs med ryggen innanför den tjocka jackan och lagren av kläder. Tiden går och jag försöker andas normalt, samtidigt som jag försöker tänka ut ett bra, och framförallt smidigt svar till denna brutala fråga.
Jag fortsätter att andas. Andas in. Andas ut. Jag vet inte hur länge jag står så, men det känns som så väldigt länge. Min mun är torr och det känns svårt att tala men tillslut samlar jag kraft och kraxar med skrovlig röst att ”Nej, det vill jag inte.” Jag utvecklar med något om att jag inte vill ha ett förhållande nu, att jag är en ensamvarg. Det ligger väl något i svaret, men främst använder jag det som en stötdämpande dyna och ursäkt. För jag vill inte. Aldrig på det sättet. Nej!

Stunden innan den blå västtrafikbussen kör in mot mig som en räddning, bort från allt och hem till min trygga boning, är förödande tyst. Men den tar slut. Jag kramar honom hastigt hejdå och springer bokstavligt talat ombord på bussen. Sen slänger jag mig på ett säte och blir halvliggandes som förlamad. Varför fattade jag inte? Allt känns förstört. Jag hatar honom. Jag hatar människor och mänskligheten. Nu ska jag gömma mig för evigt. Sådan här blir jag alltid när något jobbigt händer, nämligen. Men mest av allt hatar jag mig själv. För nu har min lilla bubbla spruckit. Jag skäms för att jag inte hade noterat alla tecknen innan. Bara förbisett dem totalt. Levt i en lögn om att bara för att jag vill att allt ska vara på ett visst sätt så är det också så. Om jag bara hade insett den potentiella sanningen skulle jag kunnat avstyra allting tänker jag. Inte skrivit några hjärt-smileysar på chatten. Hållit lite avstånd och allt sådant. Men nej, nu blev det som det blev.

Det positiva är att nu är jag mer lyhörd på min omgivning. Jag kan inte förvänta mig att allt ska vara så som jag vill att det ska vara. Det är bara att acceptera och gå vidare. Det som inte dödar dig gör dig bara starkare. Jag ska försöka att inte döma efter rykten och falska fördomar mer. Det är så mycket bättre på det sättet.
Nu har det gått en tid sen detta hände. Minnena börjar släppa taget precis som kylan. Spåren från den tiden tynar bort och försvinner likt den sista snön från gräsmattorna. Man märker att något nytt ska börja. Man byter ut de tjocka svarta jackorna mot lättare och ljusare alternativ. Snälla säg att det bli samma för oss. Glöm det som var. Vi ska ta nya tag. För nu blir det sommar. En sommar med häng på gröna gräsmattor. Inget mer väntande på asfalterade glassplitterströsslade busshållplatser. Det är dags att stoppa undan den där tjocka jackan långt in i garderoben. Aldrig mer. Någonsin. Hejdå!

*Kinderägg är en brunett som beter sig och handlar typiskt ”blont” utifrån den klassiska fördomen om att blondiner skulle ha en sämre intellektuell förmåga än andra.