Om du har en liter brunkräm i ansiktet


215

När jag var yngre tyckte jag intensivt illa om fjortisar. Jag vet faktiskt inte varför, men på något sätt blev de en symbol för allt ont. Ondskan som fjortisarna bar på var deras elakhet. Såg jag en tonårig tjej iklädd kortkorta shorts i vinterkölden, centimetertjockt lager brun utan sol i ansiktet och, det allra värsta, idominsalva på läpparna, bedömde jag direkt att hon var den värsta mobbaren i sin klass. En sådan som tvingade alla andra tjejer att sminka sig lika fult och mycket som hon, bära ”rätt” sorts kläder och lyda hennes minsta vink. En sådan som skoningslöst rackade ner på de som inte uppfyllt kraven och krossade deras självförtroende för all överskådlig framtid. En sådan som såg det som självklart att dominera andra och sög åt sig beundran som vore det syre.

Förutom att vara allt detta, tyckte jag mig kunna veta att tjejen framför mig också var oförlåtligt korkad och okunnig. För att inte tala om på gränsen till kriminell. Det var heller inte bara de som matchade beskrivningen ovan som föll inom ramen för vad jag ansåg var en solklar fjortis, utan även andra tjejer som sminkade sig mycket och bar moderiktiga kläder kunde åka dit.

En dag för några år sedan skulle jag börja på ett nytt jobb där jag skulle arbeta i några dagar. Vi var ett halvdussin ungdomar som var där och vi blev indelade i grupper om två och två av arbetsledarna. Den man hamnade med skulle man arbeta med resten av veckan. Till min stora fasa hamnade jag med en tjej med tydliga fjortis-tendenser i utseendet. Det värsta var att hon var i övre tonåren, något som indikerade att hon inte växt ifrån fjortisperioden som hon borde och alltså var ännu värre än en vanlig fjortis. Jag var säker på att det skulle bli outhärdligt att arbeta med henne.

Naturligtvis hade jag helt fel. Det var jättetrevligt att arbeta med henne. Hon var inte alls en utseendefixerad mobbare, hon var faktiskt väldigt bra på att få med alla i gruppen. Utan henne hade det inte varit i närheten så trevligt att arbeta de där dagarna. Och detta är inte den enda gången jag fått tänka igenom mina fördomar om ”fjortisar”. Många är de gånger då jag dömt en tjej på förhand som senare visat sig vara raka motsatsen till vad jag trodde. Snäll, smart och någon som håller ihop gruppen istället för att splittra den. En vän, inte en fiende. Jag har fått inse att det inte går att bedöma en persons egenskaper på grund av hennes utseende. Utseendet säger helt enkelt ingenting om personen innanför.

Varje dag döms folk utifrån vad som syns på utsidan. Det kan vara kläder, smink och frisyr, som jag dömde utifrån, men också ålder, hudfärg, klass, kön. Om vi vill ha ett samhälle där de inre kvalitéerna värdesätts istället för de yttre, måste vi sluta döma folk så fort vi ser dem. Annars kommer utseendet att fortsätta spela rollen som det viktigaste att visa upp i det offentliga rummet.