Offret


SC20130325-171745

Nu har det gått ungefär ett halvår sedan Laila började i våran klass. En dag bara satt hon på en av de hårda träbänkarna utanför klassrummet och kollade ner i det äckligt gröna golvet. Det var ingen som gav henne särskilt mycket uppmärksamhet, alla trodde väll precis som jag, att hon satt där bara för att vänta på en kompis i någon av de andra klasserna. Men när hon reste sig och gick in i vårt klassrum tror jag först att alla blev lite chockade. Hon var den första nya person som någonsin börjat i våran klass, och hon skulle även bli den enda.
Det här hände i 7:an, någon gång i april när vitsipporna precis slagit ut och träden fått små, nya blad efter vintern. Nu är det september och vi har precis börjat 8:an. Det är fortfarande varmt ute, ovanligt varmt för att vara september och solen lyser lika starkt som den har gjort under hela sommaren. Enligt tidningarna ska det dock bli regn någon gång de kommande dagarna, men just denna dagen finns inte ett moln på himlen.

Jag och de flesta tjejerna i klassen sitter utomhus på bänkarna som omger det lilla området med konstgräs och tittar på när några killar spelar basket på basketplanen som ligger framför oss. De dribblar fram och tillbaka tills en lång, blond kille tar bollen och skjuter mål i en av de rostiga basketkorgarna. Han skrattar och de andra killarna ser lite sura ut innan de tar bollen och tillsammans går in i skolan. Vår skola är en stor, gammal tegelbyggnad med långa korridorer och röda och blå skåp som står överallt. Golvet har en äckligt grön färg och väggarna är smuts vita. Det luktar nästan alltid rengöringsmedel blandat med parfym, vilket gör att man får huvudvärk bara man öppnar en av skolans ståldörrar.

Shit vad konstigt det känns ändå. Här sitter alla tjejer från klassen utom Laila. Har hon ens några kompisar? Frågar Emilia, en av tjejerna från min klass.
Jag vänder mig om och ser Laila gå in i skolan med hennes bruna vågiga hår hängande över det fräkniga ansiktet. Jag tror aldrig att jag har sett hennes ögon eftersom hon jämt tittar ner i marken som om hon funderar på vad hon ska köpa för nya skor. Hon är kort och har på sig ljusa jeansshorts och ett svart linne.
Jag vet inte, svarar jag ointresserat till Emilia och reser mig upp för att gå in. Det är sant, jag vet
inte om hon har några kompisar och jag bryr mig inte heller. Lika lite som någon annan i klassen bryr sig, utom kanske Emilia som bryr sig om alla i hela världen.

Jag har många gånger funderat på varför Laila är utanför utan några kompisar. Antagligen beror det på hur det var när hon började i våran klass. Hon sa inte ett enda ord till någon och när vi dessutom fick veta att hon har problem med matte och inte ens kan klockan trots att hon går i 8:an, antog vi helt enkelt att hon är efterbliven. Ingen gör sig besvär med att försöka bli kompis med en efterbliven person, eller så är det i alla fall i våran klass. Jag tror inte ens jag skulle märka om hon försvann och inte kom till skolan.

Nästa lektion är svenska. Vår svenska lärare är en kort tjej från Frankrike med svart krulligt hår som alltid har på sig klänningar som ser ut att vara ungefär 100 år gamla. Hennes små glasögon halkar nästan alltid ner från hennes bruna, ormliknande ögon till hennes nässpets. Inte konstigt att alla alltid kallar henne för Häxan. Jag tror hon hatar mig. Så fort jag säger någonting säger hon till mig att vara tyst medan alla, och då menar jag verkligen alla, kan sitta och skrika utan att hon bryr sig. Jag får nästan alltid alla fel på hennes prov, trots att jag skrivit samma svar som alla andra och de får rätt. Dessutom ligger jag på gränsen till IG för att hon tycker att jag är irriterande, oförskämd och ouppfostrad även om jag aldrig har sagt ett enda elakt ord till henne.

Idag har hon i alla fall bestämt sig för att vi ska göra ett grupparbete om världens u-länder. Vi ska jobba två och två och slumpen kommer avgöra vem vi jobbar tillsammans med, eftersom hon kommer att lotta. Så typiskt henne. Vi får aldrig välja någonting själva. Hon drar två lappar, öppnar dem och läser.
Du, säger hon och stirrar på mig, kommer att jobba tillsammans med… Laila.
Jag känner hur arg jag blir. Aldrig att det där var en slump, hon hade redan bestämt att jag skulle jobba med Laila. Hela klassen börjar skratta och då blir jag förbannad.
Fan heller att jag ska jobba med henne! Skriker jag, reser mig upp så häftigt att min stol ramlar
omkull och börjar gå mot dörren. Då känner jag en hand som tar tag hårt i min arm. Det är Häxan. Jag känner en rysning genom kroppen och börjar svettas. Hon stirrar argt in i mina ögon och säger så lågt att bara jag kan höra:
Du kan gå härifrån om du vill, jag kan inte hindra dig. Men om du går ut genom den dörren, säger hon och pekar på dörren som leder ut ur klassrummet, lovar jag dig att du aldrig kommer att få godkänt i svenska. Har du inte godkänt kan du inte fortsätta läsa på gymnasiet eller universitet och du ska vara glad om du ens får ett skitjobb som passar en jävel som dig. Har du förstått?
Hon trycker till extra hårt om min arm innan jag långsamt nickar med sammanbitna tänder. Hon ler ett litet snett leende som visar att hon är nöjd med sig själv innan hon släpper taget om min arm och jag får gå tillbaka och sätta mig på min plats igen. Resten av klassen tittar undrande på mig men jag säger ingenting, jag tittar bara ner i bänken tills Häxan är klar med sin lottdragning.

Dagarna går snabbt förbi, värmen är borta och regnet öser ner. Löven på träden har börjat skifta färg från grönt till gult och rött. Jag är förvånad över hur bra mitt och Lailas grupparbete går. Jag trodde det skulle bli en mardröm att jobba tillsammans med en person som inte ens kan klockan, men jag märker snabbt att det bara är matte hon har problem med. Hon kan mycket mer än mig om nästan allt annat och varje dag berättar hon saker som jag inte hade någon aning om. Jag börjar inse att hon inte är så annorlunda. Men vad hjälper det? Hon kommer fortfarande vara efterbliven och utanför enligt resten av klassen. Det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte bara gå fram framför klassen och säga: ”Jo, bara så ni alla vet så har vi haft helt fel om Laila. Hon är en av de smartaste tjejer jag någonsin träffat, fast det är klart, klockan kan vara lite svår att förstå sig på. Så jag tycker att vi ska acceptera henne för den hon är.” Man kan inte säga något sådant utan att själv bli stämplad som onormal och bli utanför. Jag vet att det är otroligt svårt att ändra folks fördomar så jag lät bara tiden gå och hoppades på att allt skulle lösa sig.

Jag kunde inte haft mer fel. Istället för att Laila bara var utanför blev hon istället mobbad och två veckor efter att vi lämnat in vårt grupparbete bytte hon skola för att få en nystart på sitt liv. Jag ångrar otroligt mycket att jag inte sa någonting, men jag hoppas hon har det bättre på sin nya skola än vad hon någonsin skulle på i våran tillsammans med min klass.