Nervositet


bild-1

En gång då jag kände att jag blev dömd, var när jag skulle börja i min nya klass. Tidigare gick jag en annan linje i en annan skola i en annan stad. Allt kändes helt fel och det var en pina att bara ta sig till skolan, jag passade inte in, även fast jag hade tidigare klasskamrater från min förra skola i min klass. Jag kände bara att jag inte kunde stanna kvar där längre, så jag bytte.
Första dagen efter att jag hade bytt skola och jag gick mot klassrummet med mina blivande klasskamrater inuti slog mitt hjärta med 180 slag i sekunden, vad skulle hända nu? Tänk om det inte känns bra här heller? Expedit-tjejen som hade hjälpt mig när jag först kom till skolan lämnade mig ensam där i dörröppningen, all alone. Jag överblickade snabbt klassrummet för att hitta en ledig plats. Paniken kröp över mig när jag inte hittade någon. Vart skulle jag ta vägen? Jag kände hur jag blev allt rödare i ansiktet. Det var helt tyst i rummet och alla blickar var riktade mot mig, kändes det som. Just i de millisekunderna som jag stod där och letade efter en plats kände jag att jag blev dömd av nästan alla i klassen. Jag tänkte att jag inte kunde stå kvar där längre för då hade jag klassen säkert undrat varför jag inte rörde på mig. Så jag började ta små steg tills jag äntligen hittade en plats, som tur var platsen vid några jag kände. Det var fortfarande helt tyst, det var bara läraren som hade sagt hej till mig.. Dock kändes det fortfarande som att alla dömde mig på ett eller ett annat sätt.
Nu, många veckor efter att jag började i klassen känns allt helt perfekt! Jag känner att jag hör hemma här, i denna klass, på denna linje.