När solens strålar ännu värmer


2013-03-21-21.38.54

Det är en ovanligt varm sommardag. En sån dag då inte en enda gräsfläck i parken är tom. Det är familjer med småbarn och hundar som leker. Svenska somrarna är underbara, när det inte regnar förstås. Oturligt nog så bor vi i ett land där det regnar för det mesta. En sådan här fin dag måste man ta till vara på! Det plingar till i mobilen. Min kompis Sara skriver att hennes buss är sen. Jag går vidare till glasskiosken nära en av de stora gräsmattorna. Självklart är kön lång en sådan här dag. Men glass känns som något absolut nödvändigt just nu. Dessutom måste jag ändå vänta på Sara. När det blir min tur tar jag en kula med melonsmak och en med choklad. Som alltid. Solen bränner på ryggen och jag ryser av välbehag. Nu är det verkligen sommar på riktigt.

Jag ser mig omkring och upptäcker att nästan alla parkbänkar är upptagna. En bit upp i backen sitter en man ensam på en bänk. Jag brukar vanligtvis inte sätta mig bredvid äldre män ensam, men just nu känner jag att mina ben verkligen behöver vila. Han hälsar när han förstår att jag ska slå mig ner bredvid honom. Självklart hälsar jag tillbaka, annars vore det oartigt. Det plingar till i mobilen igen. Sara skriver att hon är ”däär om 20 min typ”. Jag suckar. Tjugo hela minuter. Då har jag hunnit äta upp glassen för längesedan.

– Otroligt fint väder idag, säger plötsligt den gamla mannen till mig.
– Ja verkligen, svarar jag. Åh nej! Han är en sån där äcklig gubbe, som ska försöka få igång en konversation med yngre tjejer, tänker jag. Jag överväger att gå tillbaka till kiosken och hitta en annan bänk men bestämmer mig för att det skulle vara lite väl uppenbart att jag känner mig obekväm i situationen.
– Jag har inte upplevt sånt här fint väder på väldigt länge, säger den gamla mannen igen.
– Nej inte jag heller. Det är ju bara så här ett fåtal gånger varje sommar, svarar jag.
– Ja det är sant. Men för mig var det många år sedan jag upplevde en riktig sommar.
Jag tittar frågande på mannen och undrar vad han menade med det? Han ser så sorgsen ut.
– Vad menar du? frågar jag lite försiktigt.
– Jag har inte varit fri på tio år.
Jag funderar en kort stund på orden mannen precis sa. Fri? Menar han fri som att inte sitta inne eller känslan av frihet? Jag antar det sista. Om han nu är en brottsling, varför skulle han då berättade det för mig? Många frågor dyker upp i mitt huvud samtidigt som jag blir tvungen att fråga:
– Fri? Hur menar du? Fri från vadå?
– Fängelse. Ja, jag har precis suttit av ett straff på livstid. Det är skönt att vara tillbaka ute i det fria igen, säger mannen och försöker sig på något som liknar ett leende. Men ögonen är fulla av sorg.
Livstid? Det får man väl bara om man typ mördat någon? tänker jag, och ryser av tanken på att mannen bredvid mig förmodligen är en brutal mördare. Jag hoppas att Sara kommer snart för mötet med den främmande mannen börjar kännas lite obehagligt. Men samtidigt gör det mig nyfiken.

– Vad gjorde du för att få straffet? svarar jag med en aning hårdare ton den här gången.
– Åh, ingenting. Ingenting alls, säger mannen och skakar på huvudet. Min kära hustru gick bort för exakt tio år och sex månader sedan. Jag blev då anklagad för mord och grov misshandel. Men ack så fel de hade. Hon var min käraste. Jag älskar henne över allt annat och jag skulle aldrig kunna skada henne.
– Men jag förstår inte. Vad hände? frågar jag och försöker få klart för mig vad mannen egentligen har gjort.
– Jag blev dömd, för det fanns människor som ville mig illa. Jag har suttit av mitt straff, trots att jag var oskyldig.

Jag väntar med att svara för att försöka komma på något vettigt att säga. Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Är det här sant, det som mannen påstår? Var han verkligen oskyldig? Och varför berättar han det för mig? Jag måste ändå svara något, så jag säger:
– Det var väldigt tråkigt att höra. Jag ångrar mig så fort jag öppnat munnen. Det låter dumt och okänsligt. Men jag är för chockad av situationen för att kunna hinna fundera ut något bättre.
– Jag kan tänka mig att det måste vara härligt att äntligen få komma ut och vara fri? säger jag försiktigt i ett försök att göra situationen mindre stel.
– Åh nej, du förstår inte. Jag sa visserligen att jag är fri. Det är jag på sätt och vis. Fri från fängelsecellen och fri från övervakare. Men den dom de lade över mig den dagen, kommer alltid att följa med mig resten av mitt liv.
Mannen tittar mig för första gången rakt in i ögonen, och de är fulla av sorg och smärta. I ögonvrån ser jag Sara vinka från femton meters avstånd. Jag kollar på den stackars mannen, som jag bara för tjugo minuter sedan såg som en irriterande, äcklig gubbe. Jag kan inte bara lämna honom här. Och nu kommer Sara. Vad ska jag göra?
– Nu ska jag inte störa dig längre. Njut nu av solens strålar medan de ännu värmer, säger mannen och går iväg.