När mitt liv förändras


change

Innan sommarlovet spenderade jag mycket tid på att vara ute med vänner. När man är ute lika mycket som jag gjorde, då börjar man med att hålla sig till en specifik målgrupp som är anpassad efter dig själv, man har gemensamma intressen och förstår varandra. Man är med andra individer inom samma krets.

Rykten spred sig beroende på att man inte tyckte om personen eller att han/hon inte tyckte om samma saker som oss, var för lite annorlunda exempelvis utseendemässigt, då framstår denne person som konstig och är en utböling för oss. Spelar ingen roll vare sig ryktena var sanna eller ej. Personen var dömd av alla omkring sig, och jag var en av de som dömde människor för deras “konstiga” beteende. Det var mycket smutskastning (baktala, förtala) på personen och stöter ut honom/henne från gruppen och ignonerar hen. Det var sådant som tog del i en vanlig vardag. Prata om olika människors dilemma och diskutera det hen gör för fel.

Men allt detta skulle få sitt slut efter sommaren och ni får se hur jag går från att sätta en dom på en individ till att bli den jag är idag..

Det är Ramadan imorgon. Hade redan bestämt mig för att gymma hela sommaren och att inte fasta. Berättade för min mamma, hon pratade med mig en stund och avslutade med att säga du är vuxen nu, du bestämmer över ditt liv och får leva med dina konsekvenser. Ta vara på denna Ramadan, medan du kan.

Jag funderar och kommer fram till att jag ska fasta, för att jag har då uträttat något bra för mig enligt min religion (islam). Dagarna går och det blir lättare för varje dag att hålla hungern inom mig. Jag utövar mina böner till gud. Det är de 10 sista dagarna, de dagarna är speciella och kan inte jämföras med andra. Det finns specifika tider då man ska be varannan dag de 10 dagarna. Om man lyckas be på den tiden är det som att ha uträttat 1000 böner. Det var nytt för mig, så jag tog del i det, var nyfiken. Från morgon till natt var jag i moskén och lyssnade på föreläsningar om otroliga händelser, det fanns bra tider och dåliga tider i föreläsning, ibland var vi glada och ibland ledsna pga det vi hörde under föreläsningen. Jag bad och läste quranen. Ända gångarna jag gick hem var för att äta och kanske sova några timmar ibland. Moskén blev mitt andra hem. Det som hände var att jag bad varje kväll för att inte missa den bönen jag hade hört så mycket om. Tre dagar kvar Ramadan, jag står i andra raden, håller mina armar över brösten. Jag är i bönen. Hade aldrig tidigare varit så koncentrerad i mina böner. De kändes som att jag kunde fråga gud vad som helst. Imamen säger ett par meningar som gör att det ruser genom min kropp, han pratade om domedagan. Jag känner tårarna fälla ner. Det kändes som att jag visste att han var verklig, att han kunde se mig nu och vilken stor makt han besitter. Jag ber om förlåtelse för alla synder jag har begått, och jag menade det, ända från hjärtat. Jag repeterade förlåtelsen flera gånger. Efter bönen känns det annorlunda, jag var glad. Några pojkar kom fram till mig med en fråga, jag bemötte dem på ett helt annan sätt än jag brukade. Jag kunde inte sluta le. Det var som att.. jag var pånyttfödd.

Det är klockan 7:00 på morgon, det är helt tomt ute, jag tar bussen hem med två barndomsvänner och en kompis som är lite äldre än oss. Jag kan inte hålla mig, jag berättar om min uppenbarelse. En av barndomsvännen hade upplevt en liknande upplevelse. Vi samtalade och fann det konstigt, tro på religionen nu som mest.

Jag såg en tjej vid hållplatsen, och kom ihåg hur jag tyckte att hon var ful innan. Men nu såg hon ut som vilken annan fin tjej som helst för mig. Jag tittar ner av respekt då jag inte vill förnedra henne genom att titta på henne och se henne som fin fysiskt, när man istället kan tänka på insidan för en gångs skull. Då religion säger att man ska titta ner av de anledningarna som jag skrev innan. Jag går förbi henne. Och börjar tänka på alla människor jag har kallat saker för, dömd i mina tankar och hatat de enbart för att de såg ut på ett visst sätt eller för vad den hen hade gjort tidigare i sitt liv.

Jag försökte sätta mig i deras position samtidigt som jag går förbi ica och är på väg hem. De kanske har det svårt just nu i livet, är orsaken till att de tar ut sin ilska på andra, försöker dricka bort sina problem och inte bryr sig om sitt utseende. Jag ångrar massa saker som jag har gjort tidigare i mitt liv, de kanske känner samma sak om sina misstag. Han/hon har lång näsa för att gud har skapat den så, när du retar den personens delar sänker du dennas självförtroende och förnedrar gud samtidigt. Han/hon kanske inte har senaste iphone:en för att han tänker på sina små syskon och hans ensamstående mamma letar efter ett jobb varje dag. Något som heter sympati växte inom mig för mina medmänniskor och slutade tänka på hur personen var utan försöker fokusera numera på att ha en härlig konversation Känner bara inte empati för individer som är missnöjda med sin kropp, för att jag anser att man ska vara stolt med sig själv, och strunta i andra som endast påpekar dina fel för att hen faktiskt är missnöjd med sig själv. Tänk på de som har brännskador på synliga kroppsdelar som huvudet, armarna, de som har blivit amputerat i försök att försvara ditt hemland i som kanske är här eller i Irak.

Bara försök att sätta dig i en annan persons position, från nära till klasskamrater, från lagspelare i en fotbollsmatch till en person du kanske har fått syn på en lidande flicka på nyheterna i tv:en hemma. Du kommer att få en ny syn på personen och kommer att förändras till någon annan och utveckla bra egenskaper som att vara hjälpsam, generös osv. Försök och du kommer inte att ångra dig.