Monster eller människa


Jag brukande döma människor som var förståndshandikappade när jag var liten allt detta berodde på en händelse i min barndom. Det var min första dag gå i årskurs ett och jag var nervös och exalterad över att träffa mina nya klasskamrater och lärare för första gången och att lära mig nya ämnen som matte och skriva skrivstil tyckte jag var spännande. Min mamma lovade mig att vi skulle baka kladdkaka min favorit efter skoldagens slut. Min mamma hämtade upp mig från skolan prick klockan ett jag sa adjö till mina nya klasskamrater och lärare. Vi gav oss ut i varma sommardagen och började gå mot ICA för att köpa ägg och mjölk till kladdkakan, när vi kom in i affären så sprang jag och hämtade mjölken från kyldisken när jag böjde mig fram för att få tag på mjölken hörde jag ett gutturalt läte nästan animaliskt från mannen bredvid mig. Han satt i en rullstol han hade en annan man bakom sig vad jag inte visste då att det var hans personliga assistent. Mannen såg relativt normal ut bara ljuden och hans handrörelser som skrämde mig, jag tyckte han lät som zombie på den här tiden så läste jag och tittade på massa skräckfilmer med mina äldre syskon. Jag dömde den här stackars mannen och trodde att han var ett monster för varenda dag jag råkade komma förbi Ica och såg honom blev jag skräckslagen och brukade övertala min mamma att gå till den andra närbutiken. Jag hade då aldrig i hela mina sju år i den här planeten sett en förståndshandikappad person. Min mamma såg min ambivalens över att gå in i ICA och hur rädd jag var så hon frågande mig varför jag inte ville gå in i affären. Jag förklarade med en tystlåten röst och skamsen blick att det var mannen med rullstolen med dem konstiga läten och handrörelserna som skrämde mig.
Min mamma tog tag i min hand och gick in i affären och marscherade till mannen med rullstolen, hon introducerade mig och henne. Min mamma fortsatte att prata med hans personliga assistent och förklarade att jag var rädd och att hon ville att jag skulle se förståndshandikappade människor inte är farliga dem är människor som du och jag. Plötsligt nog så började mannen i rullstolen le och vinka åt mig och då började jag konstigt nog le och vinka tillbaks han är människa inget monster tänkte jag. Då slutade jag vara rädd och kände mig bara dum för att jag var rädd från första början. Och nu 12 år senare när jag råkar gå förbi ICA och ser mannen med rullstolen så vinkar jag och han vinkar tillbaks med samma varma leende.