MOBBNING TAR ÖVER DIG


Mobbing

Hur mobbning faktiskt kan göra illa en person, på ett psykiskt sett.

Allting började när jag gick fyran, jag såg lite annorlunda ut. Jag var mobbad utan någon anledning, jag var hatad utan att gjort någon illa. Jag var rund, tjock med andra ut. Så det är väl något vanligt som hände de flesta när man ser lite annorlunda ut.
Det gick ett rykte om mig, att jag blev slagen hemma, av mina föräldrar eller ja, av min pappa.
Detta stämde inte, men jag fick lite uppmärksamhet av tjejerna i klassen, dom började prata med mig, jag kände mig synlig, äntligen hade jag fått några vänner trodde jag. Jag började tänka efter, ifall jag skulle säga att det inte stämde då skulle dom inte prata med mig mer, men ifall jag bara fortsatte då kanske jag skulle få ännu mer vänner. Så jag ljög och fortsatte ljuga om allt möjligt, att han slog mig med ett bälte med nitar på, att han drack och hade alkoholproblem. Allt detta fortsatte och blev värre för varje dag som gick, men jag fick vänner fast på ett fel sätt och jag kunde inte få stopp på det.

Jag minns att jag satt inne på lektionen när kuratorn bad mig följa med henne till hennes ”kontor”. Jag gick i fyran och fattade inte direkt varför hon ville pratade med mig. När vi kom in dit så började hon ställa massor med frågor angående min pappa, då insåg jag vad det var. Jag började neka till det och sa att de inte stämde, jag förklarade gång på gång hur det var men hon trodde inte på mig. Jag blev varm och trodde att hon skulle ringa hem, hur skulle mina föräldrar reagera då?
” Jag förstår att du är rädd, men du kan berätta som det är, jag kan hjälpa dig.” sa hon.
Men jag behövde ju inte hjälp med något, allt var ju bra. Det som ingen visste förutom jag, var att jag blev våldtagen i skolans toalett av en äldre kille, inte på ett sexuellt sätt, mer att jag blev slagen och kallad för grejer. Han drog mig i håret, jag blev hotad att bli mördad ifall jag inte lydde honom.
Min kropp var alltid full med blåmärken, mina föräldrar visste inte något. Ingen hade märkt något, trodde jag.
”Tjejerna i din klass har sagt till lärarna som det är, och att du är full med blåmärken. ” sa hon.
Då insåg jag, det var visst folk som märkte. Dom hade sett blåmärkena när jag bytt om i omklädningsrummet.

Allt detta pågick väldigt länge, mina föräldrar frågade varför jag alltid kommer hem upprörd, ifall något hade hänt i skolan. Jag svarade att det inte var något att jag bara var trött.
Killen som våldtog mig, han fick reda på detta, att jag pratar med kuratorn angående att min ”pappa” slår mig. Jag var ute med min kompis på gården, helt plötslig dyker han upp med en kniv. Jag blev rädd, och började springa men han fick tag på mig. Han tog tag i mig och sa ifall jag nämner hans namn till någon så skulle han knivhugga mig. Min kompis blev rädd men hon lovade mig att inte säga något.

En dag, när jag hade svenska så kom kuratorn och rektorn in i klassrummet och bad mig följa med dom. Kuratorn sa att vi skulle ut på en fika för att prata mer, och som sagt jag var tjock och älskade mat och alla sötsaker, något jag inte kunde säga nej till. Jag tog på mig jackan och gick med henne.
Utanför skolan stod en svart taxi bil med gula texter, vi satte oss i bilen och åkte iväg.
Det gick 20 minuter och vi var fortfarande inte framme, kuratorn kollade bara på vägen och sa inte ett ord. Jag fattade att något dåligt skulle hända.
Vi kom fram till bryggan, ifall jag minns rätt så hette barnhemmet så. Hon hade lurat mig.
När vi kom in där, så ser jag massor med människor och dom hälsade på mig, dom tog in mig till ett stort rum, där de fanns soffor och hylla med lagböcker. Jag fattade ingenting.

Dom började prata angående hur svenska lagen tyder och vad man måste göra när barn blir slagna hemma. Dom sa att jag skulle stanna kvar här och inte fick gå hem. Jag blev hysterisk,tog lag boken och kasta den, jag skrek fula ord och grät, jag ville se min mamma och bara hålla om henne, säga förlåt för att jag ljög. Jag ville bort därifrån. Nu insåg jag att det inte fanns någon väg ut.
En av personalen som jobbar där sa att det är vanligt att invandrare blir slagna.
Just när dom sa så kände jag mig dömd, så bara för jag ser annorlunda ut så skall just jag bli behandlad så här.

Dom ringde hem till mina föräldrar och mamma kom dit med en stor påse kläder och grät jätte mycket, jag visste inte vad jag skulle göra mer än att krama henne och gråta med.

Jag fick gå igenom mycket, polisförhör och massa annat. Jag fick gå till sjukhuset och undersöka min kropp om jag blivit allvarligt skadad. Allt detta pågick i 2 veckor, utan min familj och utan att få komma ut.

Men sen hända de grejer, min kompis som var ute med mig på gården vittnade och hennes mamma hade hört om denna händelsen och hon hade vetat att denna äldre killen var på mig. Så allting löste sig, jag fick komma tillbaka hem till min familj, killen fick samhällstjänst och allting var bra förutom en sak. Min pappa, han som blev faktiskt drabbad och dömd när han var oskyldig.
Han fick hjärtattack under dessa 2 veckor och har haft hjärtproblem efter denna händelsen.
Det va mer som hände, men skulle jag fortsätta skriva i detaljer skulle de bli en helt bok.
Därför väljer jag att dela med mig av en stor händelse under mitt liv, att försöka få folk se vad mobbning faktiskt kan göra.
För detta kommer jag få bära under mitt liv, rädslan av den killen kommer jag alltid ha kvar, OCH rädslan av att faktiskt förlora min familj.