Mitt fördomsfulla 10 åriga jag


Racist2

Rasismen växer sig större och större i Sverige och det kan vara svårt att föreställa sig. Invandrare blir dömda varje dag av människor som oftast är rädda för att möta nya kulturer, inte minst av 10 åriga pojkar som aldrig tidigare sätt en invandrare.

Jag var tio år gammal. Nya personer hade som vanligt efter två år flyttat in i hyreshuset brevid mitt hus. I det nästan invandrarfria Billdal flyttade en familj från Somalien in.
Jag visste inte speciellt mycket om folk från Afrika. Det i princip enda jag visste var att det var väldigt fattigt, och det blev min första fördom mot familjen, de var antagligen väldigt fattiga. Jag hade inte några direkta negativa tankar om invandrare i början.

En dag lekte jag med en kompis ute på gården och vi var ganska högljudda. Plötsligt kommer en 5 årig kille ut från den Somaliske familjens balkong ut och visar långfingret och sedan går in igen. Efter det ögonblicket tänkte jag mig att alla i familjen var otrevliga, eftersom de också var svarta. Jag drog alla över en kam, vilket också sker hela tiden i samhället. Det händer att en invandrare t.ex skäl något eller misshandlar någon så dömer folk alla invandrare för att vara tjuvar och våldtäktsmän, folk orkar inte sätta sig in i situationen.
Det är lättast att bara dra alla över en kam. Efter terroristattackerna på World Trade Center så tror många Amerikaner bland annat att alla muslimer är terrorister, och att Islam handlar om terrorism bara på grund av att ett fåtal muslimer utförde attentaten.
Men jag skyller inte bara på att andra människor dömer. Ifall en muslim med långt skägg och turban sätter sig brevid mig på spårvagnen kan jag för ett ögonblick tänka om personen är en terrorist eller inte men skakar sedan snabbt ur den dumma tanken ur mitt huvud. Man dömer invandrare för att vara på ett speciellt sätt just för att terroristerna såg likadana ut, man tänker inte på att muslimerna som gjorde WTC attentaten var några få av hundratals miljoner oskyldiga muslimer. Jag tror att det krävs att man måste bekanta sig med invandrare och lära sig mer om deras religion för att förstå att det inte är något fel på dom och kunna acceptera dom.

Att jag dömde den 5årige Somalien var idiotiskt, det var ett femårigt barn. Vilket barn av vilket ursprung som helst kunde gjort som han gjorde, man tänker inte vad saker får för konsekvenser som barn. Han tänkte inte när han visade fingret precis som jag inte tänkte när jag drog hela familjen över en kam.
Men jag skulle inte säga att jag och min kompis var rasister. Vi var bara fördomsfulla, vi var nyfikna på att se hur dom levde. Vi brukade göra bus mot dom som att t.ex slänga skräp på deras altan och ringa på deras dörr och sedan springa iväg. Vi ville bara få kontakt med familjen igentligen. Efter att vi ringt på dörren och sprungit iväg ett antal gånger så fick pappan nog och började jaga oss och skrek att vi skulle stanna. Vi var då livrädda och jag började döma dom för att vara aggressiva.
Någon timme efter kände vi skuldkänslor och bestämde oss för att ringa på oss säga förlåt.
När vi ringde på fick jag inte reaktionen som jag väntat mig. Vi möttes av en leende pappa som välkomnade oss in.

Mitt fördomsfulla 10 åriga jag slutar när vi sitter vid deras matbord och diskuterar allt från himmel och jord. De har bjudit oss på saft och bullar och vi skrattar och har det roligt.
Jag hade gjort en ny upptäckt. Alla muslimer var inte aggressiva och otrevliga som jag trodde. De var faktiskt mycket trevligare än många jag träffat. Jag hade nu accepterat deras kultur.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag tror att om världen var som mig och min kompis, nyfikna på att upptäcka den annorlunda kulturen så skulle det råda mycket mindre rasism i världen. Att orka förstå andra kulturer istället för att innan sätta en stämpel för hur den är. Vi skulle behöva våga se att våra fördomar är fel. Om två 10 åriga pojkar kan lämna sina fördomar och acceptera en främmande kultur, varför skulle inte resten av hela samhället då kunna göra det?