Min pappa och hans ilska


Min pappa var arg. Det är så jag minns det. Vi var i en affär, han jag och mina två bröder, Simon och Erik. Det var någonting som inte var som han ville och han blev arg. Han skrek på expediten, som med en kylig blick sa åt honom att lugna sig, vilket triggade igång honom ännu mer. Några meter ifrån stod hans vi, hans söner, och tittade på. Andra människor tittade också på min pappa. De såg honom och av deras blickar att döma gav de honom samma dom som jag gav honom då och som jag hållit fast vid hela mitt liv: ”Vilken jävla idiot”. Men blickarna stannade inte vid honom utan gled över på oss, på mig och mina bröder. Det är en märklig känsla att genom blod sitta ihop med något som man vill ta avstånd ifrån. Jag kände skam. Jag ville inte att människorna skulle titta på honom och sedan på oss och tänka ”stackars barn”. Det ville jag inte. Samtidigt vet jag att jag i deras situation hade tänkt just den tanken. Det är synd om barn som har föräldrar som har så stora personliga problem att de börjar skrika på en expedit i en affär över en småsak.