Min farmor


hfsf

MIN FARMOR

Det regnar. Tråkig dag…
Jag sitter och kollar på tv. Det finns inget intressant, jag växlar kanal från ena till andra. Jag stänger av tv. Jag är själv i mitt hem. Jag känner mig så tomt med viss rädsla. Minnena flyger fram och tillbaka. Jag vill inte minnas. Jag vill inte tänka.
Det var exakt två år sedan. Jag satt med min väninna i vår hyrda lägenhet. Det var en trevlig och solig dag. Vi gjorde ett schema om vad ska vi göra. Först vi måste ta en promenad eftersom det var en härlig sommardag.
När vi var färdiga med promenaden så vi gick tillbaka till lägenheten och forsrätte dagen efter schema. Nu var det dags att göra pannkakor, min favoriträtt. Vi pratade, skrattade och lyssnade på varandra. När vi började prata samtalsämne om familjen då blev jag mycket ledsen.Vi befinner oss i annan stad för att studera utan våra närmaste. Vi vill inte prata om sorgliga ämnen, sade vi till varandra.
Pannkakorna blev färdiga.
Vi gjorda många pannkakor och de var jättegoda.
Jag hörde mobiltelefonen. Någon ringer mig. Jag svarade och hörde ett försiktig varm röst talar till mig:
”Hur mår du, min dotter?”
Hela mitt ansikte lyste upp som ett sol.
Det var min farmor. Min andra mor. Det var en person som alltid förstod mig, som alltid haft tid för mig, som alltid var med mig i dåliga och goda tider. När hon hörde min röst, genast började hon gråta. Det var verkligen svårt för mig. Jag tröstade henne med orden:
”Kära farmor gråta inte, jag kommer hem nästa vecka.”
Jo, jo min dotter, du ska komma, du ska komma.
Det var hennes svar. Trotts detta, hon försöker verkar lugn, men i hennes röst märkte jag sorg.
Det var tyvärr sista gången att jag hörde hennes röst.
Efter vår samtal känner jag mig inte så bra. Min väninna blev överraskad hur jag ändrade beteende efter samtalet med min farmor. Hon hann inte säga något för jag vände mig snabbt och gick till annat rum. Jag låg på en soffa och bara tänkte på min farmor. Jag klandrade mig själv, varför jag inte åkte oftare hem. Jag kände mig skyldig.
Jag räknade dagarna, när jag ska åka hem och träffa min farmor.

Idag är onsdag, jåg är så glad, bara två dagar kvar och jag ska träffa min farmor. Jag kunde inte ens tro på kommande nyhet som väntade mig denna dag.
Jag fick samtal från kusinen. Hon sa till mig:
”Du måste vara stark, din farmor är på sjukhuset.
Hon hade hjärtinfarkt”.
Hjärtinfarkt, ropade jag högt. Jag vill inte lyssna mer så jag la på luren. Jag packade ihop och åkte hem direkt. Jag minns inte hur jag kom hem. Jag var i en chock. Jag minns att min mamma väntade på mig vid tågstationen. Hon var uppförde sig konstig. Hon pratade inte så mycket, bara sade till mig att jag måste sova och vila nu.
Det lät verkligen att något är inte bra.
”Jag vill besöka tidigt imorgon min farmor”, sade jag till mamman. Det var mina sista ord.

Tårar, tårar och tårar. Förskräckelse. Jag kan inte komma in i huset. Detta är allt en stor lögn. Min farmor var inte på sjukhuset som dem berättade för mig. Hon har hamnat i himmelen. Hon är död.

Nej, nej jag vill inte minnas. Jag vill bara glömma denna smärta som jag känner i denna sorgliga stund. Sorg finns i mitt hjärta och kommer aldrig försvinna. Jag dömde mig själv att jag inte tog mer tid att tillbringa med min farmor.
Och jag lämnade soffan och tv för en regnig promenad.