Min Bästa Vän


DÖMA-BILD

Jag suckade tungt och satte mig sedan ner på min säng. Denna dag har redan från ruta ett då jag väcktes av det irriterade alarmet som gett mig känslan att denna dag bara skulle gå helt fel. Det började med att jag vaknade med världens huvudvärk, men trots detta bestämde jag mig för att gå till skolan. Jobbigt nog så missade jag bussen och tvingades klampa in i klassrummet när alla redan satt och skrev det där matte provet som jag fruktat i mer än en vecka. Detta var inte börja utan en massa saker fortsatte att gå fel. Det var en sådan där dag då jag önska jag kunde ha dig intill mig och bara prata ut om allt. Jag höll bilden på dig i mina händer och kunde inte släppa blicken från den. Jag kom att tänka på hur fel jag hade haft om dig från allra första början, det var nästan skrattretande och det fick mig att le. Du har varit min vän sedan ett par år tillbaka, då du av rena rama slumpen var den nya tjejen i klassen.
Det var den första dagen i skolan den 21 augusti 2009, jag minns hur nervös jag var för att träffa alla igen efter sommarlovet. Så fort vårt gäng samlades så kändes som att de var senast igår vi sågs och inte som om att det hade gått flera månader. Dagen rullade på och det var inte förens sista lektionen som läraren berättade att det skulle komma en ny elev till klassen.
Den dagen då du steg in i klassrummet granskade jag dig noggrant från topp till tå. Jag uppfattade dig som en tjej med alldeles för mycket luft, alltså en tjej som ville vara i centrum och som rent ut sagt verkade allmänt kaxig. Jag sket i att ta kontakt med dig och fortsatte istället min vardag i skolan som vanligt. Snart var du bara en i mängden för det var inte bara jag som dragit mig undan från dig. Du var den där svarta gestalten som ställde sig i hörnet när jag och mitt gäng samlade ihop oss på rasterna. Du var den som alltid satt tyst och stirrade ner i bänken under genomgångarna och det var som att du inte fanns ibland. Nu vet jag att du hörde allt, du såg allt och var hela tiden med utan att någon märkte.
Efter ungefär ett år efter att du börjat i vår klass började vi få kontakt och jag tror faktiskt det var på grund av att vi hamnade i samma grupparbete. Dagarna gick och vi kom varandra bara närmare och närmare. Jag började förstå att du verkligen var allt annat än den tjej jag hade uppfattat dig som. Du var helt underbar, världens finaste och härligaste vän. I alla lägen fanns du där för mig oavsett vad det var och jag skulle aldrig kunna beskriva med ord hur mycket du betydde för mig under alla år i grundskolan. Något jag inte förstod var hur idiotisk och patetisk jag varit som hade bildat mig egna uppfattningar om dig och sedan valt att tro på dem.
Men idag vet jag att anledningen till att jag trodde på de falska slutsatserna jag dragit om dig var för att jag var rädd. Jag och även de andra var rädda för att släppa in dig i den krets vi under flera år hade byggt upp. Tänk om du skulle förändra allt? Vi var alla rädda för förändringar eftersom vetskapen om hur allt var fick oss att känna oss trygga.
Jag hade fortfarande blicken fast på bilden på dig. Jag gick sakta mot det vidöppna fönstret i klassrummet och höjde sedan blicken från fotot och kollade upp mot himlen. Jag kisade in i solen som var på väg upp bakom horisonten. Strålarna var starka och de värmde mitt ansikte. Himlen var ljusrosa blandat med orange och lila. Jag visste då jag stod där att det jag behövde var att ringa dig och få höra din röst, för det fanns inget som jag saknade mer än att ha dig bredvid mig och prata ut om allt.